fatal sounds of broken dreams

Som om tråden löpte direkt från föregående anteckning till denna konstaterar jag att agentfilmernas agentfilmer visst också är känsliga för strömningar i samhället. Kanske hade det gått att hitta nån annan skådis som skulle ha gjort sig bra som vår tids Bond, men lyckligtvis slipper man grubbla över den frågan när Daniel Craig är så ofattbart klippt och skuren för rollen. Det perfekta med honom är att han inte vill vara en kopia av de tidigare inkarnationerna: lebemännen, de svala lyxlirarna. Väl medveten om att många alltid kommer att hålla Sean Connery för den riktige Bond kan jag ändå inte se nån annan än Roger Moore som ur-Bond; det som gjorde Timothy Dalton och Pierce Brosnan till misslyckanden var att de förgäves försökte göra en Fantomen: dra på sig samma maskeraddräkt och hoppas på att ingen begrep att det inte var samma person inuti.

Under denna mellantid funkade också det ursprungliga Bondkonceptet allt sämre. Distanserad ironi, att ta fast omänskliga och grymma spioner i ena stunden för att i nästa släta till de två hårstrån som kommit ur kurs och dambehängd släntra in på närmsta kasino – det hörde en förgången tid till. Ett tag gick det att låtsas att filmerna var ren underhållning, men med Daniel Craig har Bond trätt in i verkligheten. I Quantum of Solace är det en in i märgen trött 007 man möter, allt annat än sval: märkt av förlusten av sitt livs kärlek plågas han av mardrömsbilder av att inte ha kunnat rädda henne, av ångest över att inte heller hon visade sig vara nåt sant i hans liv. Han är inte det minsta distanserad men har stängt av känslorna så gott det går, eller kämpar i alla fall förtvivlat med låset, med att kunna vrida runt nyckeln i det. Han sover inte, han äter inte, ingen vila finns att få. En enda sängkammarscen är det i filmen men den är kort som en blinkning och närvarande är han inte egentligen. Man får ett bestämt intryck av att de evinnerliga bakhållen och angreppen är att föredra. Då slipper han tänka, då har han alla skäl i världen att skada och döda och hata. Inte för att det lindrar. Men det bedövar.

Och hjältinnan är lika sorgsen hon: har som barn tvingats bevittna våltäkt och mord på hela sin familj och hämnd är vad som har drivit och format henne ända sen dess. Hon är vacker men skönheten är bara ett redskap för henne, ett vapen. I hela filmen ser man henne le en enda gång. Och det är inte på slutet, när svinet som ramponerat hennes liv är död och skurken är lämnad åt sin undergång. Hämnden läker inte ett enda förbannat sår. Hur ska det bli nu? De går därifrån åt varsitt håll, raka i ryggen bägge. Till närmsta kasino är det mycket, mycket långt. Det ligger flera decennier tillbaka i tiden.

Som alltid – och som väntat – är filmen snygg, actionscenerna varierade, tekniken avancerad. Men om det för min del alltid har varit den huvudsakliga anledningen att se en Bondrulle, så har jag nu blivit mer intresserad av rollfiguren 007. Intrigen känns som en bisak; det är personen jag känner för. Det vore intressant om filmmakarna lyckas fortsätta att utveckla honom även på ett psykologiskt plan.