Kränkning! Krisgrupp!

Kupongerna då. Ni vet vilka: dagligvaruhandelsjättens gärningsmannaprofilkuponger. Jag har fått mina. Tillsammans med en extra välvillighetsbonuscheck på 25 spänn kom de på ett inte alltför vämjeligt designat ark med överskriften

Miss Gillette & Maken
Här får ni lägre pris på 9 varor ni brukar köpa.

Förvånande är det ingalunda att de lyckats pricka rätt i samtliga nio fall: de har haft åratal på sig att bokföra vad vi handlar. Fyra–fem av varorna stod redan på inköpslistan och övriga skulle snart köpas.* Vid testhandlingen var en av varorna slut i butik, men priset var ju känt. Vår rabatt blev 35:64.**

Har jag sålunda sålt min grynvälling för trettifem och sextifyra? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Egentligen räcker det med ett enda ord för att beskriva hela situationen: frivillighet. Ingen tvingar nån att delta. Ingen har försökt mörka att självskamningen hela tiden gått ut på just att kartlägga vad folk köper. Jag har älskat – nej, jag är inte en sån som oreflekterat går omkring och älskar allt möjligt, så när jag nu säger älskar menar jag verkligen det – självskamningen från första stund; den har besparat mig många värdefulla timmar av kassaköförspilld tid. Hädanefter ger den också viss ekonomisk belöning.

Att folk kan se vad jag köper för mat gör mig inget. Vad jag däremot inte visste förrän häromdan, när jag läste det hos salt, var att rabattsystemet gynnar stora företag. Det kostar nämligen svindlande summor att delta. Små företag, ofta förstås de lokala, har alltså ingen chans att vara med. I mina ögon är det en större nackdel än att dagligvaruhandelsjätten håller reda på vilken ansiktskräm jag använder. Som vanligt gäller att man får vara påläst och aktiv som konsument för att inte förfåras.

Om jag kan se nån fara med den här typen av konsumtionsregistrering är det att man förleds tro att övervakning på det hela taget är nånting som utförs av en välvillig livsmedelshandlare med trivseltrind mage och trubbig blyerts bakom örat. I en tillvaro där åsiktsregistrering visserligen förekommer men mest är nåt som omfattar en rabiat minoritet, och som i alla fulla fall inte får några konkreta påföljder, reflekterar man inte över hur det skulle se ut om samhällsklimatet ändrades. Finns det ett register kan det givetvis hackas eller säljas till folk som inte bara brinner av längtan efter att få dela ut en massa rabattkuponger. Min fantasi medger inga visioner om hur en ondskefull regim med en blodtörstig hemlig polis skulle kunna vända till min nackdel att jag käkar conferenspäron hellre än blodgrape, men sånt där vet man ju aldrig.

Att få hysteriska anfall för de här stackars kupongerna tycker jag är att … ja, det är lite sent-ska-syndaren-vakna över det hela. Oj, nån kan se vad jag köper med mitt betalkort! Det var det jävligaste, det hade jag ingen aaaning om! Tänktente på deee! Känner man så är det nog bäst att klippa alla bankkort med en gång. För registrerade på alla upptänkliga vis har vi ju varit länge.


*Kryddor i påse, Santa Maria; ansiktsvård, Garnier; Bregott; vispgrädde, Milko; djupfryst färdigmåltid, Findus; mûsli, Finax, choklad, Lindt; sylta, Scan, sallad, ICA.
**Två av rabatterna fastnade inte på kvittot. I det ena fallet hade nånting helt enkelt blivit fel, och jag fick rabatten i kontanter i informationen. I det andra fallet gällde erbjudandet varor av en viss vikt, och jag hade valt en sort som hade fel vikt. Det spelar ingen roll eftersom jag handlar den varan flera gånger i veckan (ja, det är djupfryst mat – vem orkar stå och laga lunch varenda dag?) och kommer att utnyttja kupongen i alla fall.