so much better than it is today

Lunchen bestod av rester: vita bönor, gammal falukorv, två gånger stekt potatis. Utanför vrålade västan förbi på värsta vespan, ungefär som traktens ungdom på sina fyrhjulingar och crossbågar.

"Oj vad jag svettas!" kvittrade Miss Gillette till den storvästpåpälsade Maken på andra sidan bordet.
"Den här", sa Maken och drog i utanpåverket, "har inte bara hyskor av finaste snitt, den har äkta sjuttiotalssyntet på insidan också. Jag är också varm."
"Men kläder är ändå bara kläder. Jag har dammsugit jag! Spelar ingen roll hur mycket man fryser – så fort man dammsuger blir man jättevarm!"
"Varsko Electrolux. Och säg åt alla som envisas med att klättra upp för K2: ta med en dammsugare."
"Ja! Tänk så många som dukat under helt i onödan. Nu ligger dom där blåfrusna och skräpar vid sidan av allfarleden som tragiska påminnelser om vikten av att dammsuga."
"Dom får ta och sherpa till sig."
"Men allt är inte förlorat, nu har ju framtida expeditioner nåt att städa upp."
"Och inte gör det nåt om dom blir lite trötta under klättringen heller – det är bara praktiskt om dom får dammsugarpåsar under ögona."
"Pralingen kan beckna slang."
"En vin-vin-situation, bara sladden räcker."
"Men om utmaningen ändå ter sig övermäktig är det bäst dom har med sig genrepet också. Så blir vägen lite kortare."
"Bergis."

Sen började det brinna i sladden till brödrosten vilket Miss Gillette tog som ett tecken på att apparater inte alls är särskilt döda: hon har gått omkring på sistone och önskat livet ur den stackarn (ett morföräldraärvt sjuttiotalsohygglo med fula bruna blommor på) för att få köpa en ny, snajsig en med überkonsumtionsvänlig livslängd. Miss Gillette har nämligen samma inställning till fungerande föremål som Meatloaf har till sin fru i slutet av Paradise by the Dashboard Light.

På det hela taget en givande arbetslunch. Vi drar av den som representation bägge två.