maybe I'm lost

Läste nyligen Lina Sjöbergs debutroman Resa till Port Said, men ännu en dryg vecka efter avslutad läsning har jag inte kunnat bestämma mig för vad jag egentligen tycker om boken. Formen är tilltalande: det är en brevroman Sjöberg har skrivit och såna har jag alltid haft en förkärlek för. De ger författaren automatiskt möjligheten att upprätthålla en viss spänning tack vare att brevskrivarna förstås inte redogör för precis allt som händer; mycket antyds bara och förblir ibland kvar i ett dunkel som i bästa fall är välgörande.

Varje brev skulle kunna skrivas på hundra andra sätt, och många sätt skulle vara lika sanna, lika falska som det enda som skrivs. Ändå sparas det som står för eftervärlden som om det vore ett vägmärke att följa bakåt i tiden för att förstå en människa. Den som inte känner till tiden och människorna bakom breven följer det skrivna som om det vore en framkomlig väg. Men så är det ju inte. Allt som inte sägs, för att bläcket tar slut, eller för att brevskrivaren inte orkar eller inte vågar, allt sådant bär också mening. Den meningen är inte sparad åt eftervärlden, men är den mindre sann för det?

Vi får träffa några åldrande människor som genom att läsa gamla brev eller skriva nya skildrar ett möte vars efterverkningar alltjämt river och sliter genom tid och avstånd. Jag ska erkänna att bara en av romangestalterna väckte nåt riktigt intresse hos mig. Jag ska också säga att jag fann skälet till den nutida brevskrivarens brev tämligen sökt. Dessutom ska jag redovisa det faktum att författaren enligt mitt inte alltid så värst ödmjuka förmenande inte fullt ut lyckats med stilen i de äldre breven. Sånt irriterar mig. Men

det fanns dock annat som drev mig vidare och vidare över sidorna. Resa till Port Said är ingen tung bok trots resonemangen om personlig gudstro, moraliska ställningstaganden och konsekvenser av ens handlingar. Det som tilltalar mig är kanske de ofta mycket igenkännliga skildringarna av känslor som kan uppstå i vissa givna situationer, av överlevnadsstrategier man tillägnar sig. Långa avsnitt finns som är väldigt varligt och inkännande skrivna. Här och där hittade jag formuleringar som konkretiserade sånt jag själv tydligen gått och tyckt eller funderat på. Att den intressanta och mest levande romanfigurens berättelse fick ett bra slut (där bra är lika med öppet, fritt att själv tänka sig) gör mig på det hela taget mer välvilligt än avogt inställd till Resa till Port Said. Fast behålla den vill jag inte, så ni som är BookMoochare kan sätta upp den på önskelistan om ni är intresserade. (Ni andra kan gå med i BookMooch ändå, tycker jag. Där behövs fler svenskar!)

På nedre bilden omslaget till Prioritaire, en annan brevroman som jag verkligen rekomenderar å det varmaste. Den grep mig kolossalt när jag läste den för några, ja eller flera är det väl vid det här laget, år sen. Den är glödhet passionerad och tragisk på ett sätt som man mest förknippar med tonårens känslostormar, fast vuxet.