Tema lönnlöv

Att människan är ett under av motsägelser är bekant, men ibland undrar jag över mina egna.

Förra lördan var vi i residensstan med Mentormamman och hennes familj. Jag passade på att dra med mig Maken och barna in i en inredningsaffär av det helt och hållet umbärliga slaget. I en korg innanför dörren låg några fina mosshjärtan sparsamt smyckade med pärlor på tunn ståltråd. Prydnaderna betingade fyrtifem spänn. Det hade jag ingen lust att betala för lite mossa som jag ju har skogen full av därhemma. Längre in i butiken pekade Maken ut en grym sockerkaksform som kostade närapå det tiodubbla. Den prislappen hade jag inga som helst betänkligheter inför. Hur är man egentligen funtad då?

En ek, en rönn, en lönn, en björk och en asp. Vilken är vilken?

I söndags lyste solen med sin högönskliga närvaro och kladdade ner alla trädkronor med sin frivolaste fingerfärg. Mentormammafamiljen och Gillettefamiljen grillade korv på ekstubben vi sen många år försöker jämna med marken. Detta vårt tämligen fåfänga knog har fått oss att ännu bättre förstå ekars förträfflighet som exempelvis fartygsvirke. Ingenting biter ju på eketrä! Eldning, yxhugg, decenniers hällregn på det obehandlade träet – stubben står spänstig som en ungek på blott två sekler eller så. Det är ett av våra trevligaste projekt, mycket för att det absolut inte är viktigt att få bort stubben.

Inte riktigt lika gammal, och inte alls lika motståndskraftig mot elementen.

Det ena förgängligare än det andra.

Hemkomna idag efter våra ärenden på den pöschkans centralorten ville tre fjärdedelar av familjen gärna vara ute ett tag i det sköna vädret. Snuvig som en gammal osotad kamin är jag visserligen, men letargin tycks ha lättat så jag bestämde mig för att banne mig ta och slöjda ihop ett sånt där mosshjärta jag inte hade velat betala pengar för. Eftersom jag är hobbydåre i ytterst spridda hagelskurar och dessutom besitter en hamstermentalitet av episka proportioner har jag allt, och då menar jag allt, man kan tänkas behöva (och har jag det inte i mina gömmor så går det som regel att rota fram ur nåt garage). Jag sprang in och hämtade tunn ståltråd och lite pärlor. Nu står en stackars sten halvnaken och huttrar i nattfrosten, men så här blev det.

Men okej, det i affären var stabilare än mitt.

Till sist vill jag visa hur det såg ut när Lillis gav mig sin famn med löv. Hon ja: hon började idag kalla mig för mammis. Det är ett alldeles eget påhitt. Förtjust blir jag. På kvällen fick Maken heta pappis också. Hon kan nu konstruera så här långa meningar: Mamma Mammis*, heter min mamma. Men det är när hon säger Lilla lilla mamma! jag smälter kapitalt.

Finaste presenten.

Och så här pittoreskt har jag det nu i mitt arbetsrum.

Den här blogganteckningen är skriven lite särskilt för Jessika, en bloggvän med mycket omtanke.

*Hon säger mitt förnamn, inte Mammis.