hippo birdie two ewes

Fler presenter kom på själva födelsedan.

Tillvaron trycker på från alla håll och stressar med allt möjligt, men ett som tynger lite extra är oron för att ett barnkalas inte ska bli lyckat. Själv tycker man som regel inte att himlen faller ner över en om en bjudning man anordnat skulle bli lite avslagen, eller man har i alla fall såpass gott om social polityr att man inte låtsas om det, men för ett litet barn måste allting bli perfekt. Finns inga mellanting mellan det och katastrof. Finns inga ljumma eller tuktade känslor, bara trauman och eufori. Och det är min uppgift som förälder att reducera alla trauman.

Iförd sin mors kultiga brillor från sextitalet sista skälvande månader
metar Lillis ikk.

Det annalkande kalaset har således varit en jättegrej också för oss föräldrar. Tänkte på det i god tid gjorde jag, men trots att inbjudningskort införskaffades kom de iväg op het nippertje:* jag körde runt och delade ut dem minuterna innan jag hämtade barna för att åka ner till bokmässa, bloggvaro och annat i Göteborg. OSA var satt till två dar före kalaset och både Maken och jag gick som på nålar när ingen hörde av sig dessförinnan. Tänk om det inte kom en enda! Den reservplan finns inte som kan sopa en sån monumental besvikelse under mattan. Men sen anmälde sig tre stycken, och en lämnade återbud, och en kunde inte men ville komma på alldeles eget kalas dan efter, och den sista dök upp oanmäld på kalaset, och tack alla mina erfarenhetsår som gjorde att jag hade en extra godis- och prylpåse till den ungen, och vädret medgav utomhusspring, och allting blev jättekul, och snartfemåringen** var jättenöjd men inte lika nöjd som dess ömma men hispiga moder och fader var lättade.

Röda och gula grejer som trädgården värpt.

Man ska förstås inte ropa hej förrän man verkligen får hoppa över det där bäckenet, men undrar om jag inte håller på att bli varm i föräldrakläderna ändå. Trots allt.

*I sista sekunden. Jojo, nu har nederländskkursen börjat.
**Hon fyllde inte förrän fyra dar efter kalaset