I need you, you, you (uppdaterad med grön länk)

Trots att jag inte har nån bror* var ändå den ojämförligt viktigaste mannen i mitt liv länge en Bror: min morfar. Även om han var jättekänd för mig var han det nog i mindre utsträckning för gemene man än sin namne Rexed**, som blev du och bror och Bror med hela svenska folket. Jag syftar förstås på du-reformen, för vilken Rexed gick i bräschen genom att vid sitt tillträde som chef för Medicinalstyrelsen kungöra att han ämnade dua alla sina medarbetare, oavsett funktion inom myndigheten. Detta skedde märkesåret 1967. Det blev inte startskottet för dureformen, men det faktum att många tror det är väl ett tecken på vilket genomslag Rexeds påfund fick.

I en tid då det kunde vara vanskligt att tilltala folk på rätt sätt och förödande att titulera dem fel togs dureformen emot med lättnad av många. Säkert fanns en del som ansåg den simpel och pöbelaktig – den som har sett filmen Morrhår och ärter glömmer väl inte Margaretha Krooks rollfigur som propsar på att bli kallas konsulinna (i en scen påminner sonen henne lika uppgivet som irriterat: "Farsan var ju konsult!") – men majoriteten tyckte det var oerhört skönt att slippa hålla reda på allsköns titulatur, gissa korrekt titel, skämmas för avsaknad av tillräckligt fin titel och/eller medelst konstruktion av tillkämpade passivkonstruktioner undvika att titulera: Innehas färdbevis? Har bottinerna borttappats? Önskas drickande av duskål?

Att tilltalsbruket varierade mellan landsändar och sociala skikt gjorde inte saken enklare. Generellt kan man säga att ni-tilltalet inte var artigt – man kunde tillgripa det för att liksom låta påskina att den man talade med inte hade nån titel, i alla fall ingen som var värd att lägga på minnet. Fast det kunde också användas ganska neutralt: ett självklart tilltal mellan personer som var bekanta nog att ha slutat åbäka sig med titlarna men ännu inte börjat dua varann. Idag har ni-horrören anammats av yngre, historielös servicepersonal som tror sig förtjäna trevlighetspoäng genom att nia klientelet och som inte alls förstår varför folk blir griniga och aviga av det. (Beträffande det fenomenet är det nog bara att sträcka vapen och påminna sig om att avsikten faktiskt är god även om yttringen blir kontraproduktiv.)

Att jag kom in på du-eller-ni-tilltal just nu beror på att jag måste ägna arbetsdan åt att bestämma mig för hur jag ska låta figurerna i en av mina romaner tilltala varann. Översättningen är granskad av redaktören och jag har fört in ändringar och putsat en smula på texten. Det enda som återstår före korrvändan är tilltalsproblemet. Tidigare under arbetets gång har jag frågat översättarkollegiet till råds. Där finns flera som själva har minnen från f BR (före Bror Rexed) och många som oavsett ålder har en god uppfattning om hur man titulerade. Ändå har svaren varit långt ifrån samstämmiga. Det var som sagt inte alls självklart hur man skulle tilltala andra. Ett charmigt exempel på det kan man hitta här.

Extra bekymmersamt i min bok är dels att berättelsen utspelar sig under olika epoker, dels att det är olika personer som duar och/eller niar varann. Såhär:

*Först är det en läkare som lär känna en dödslös och följaktligen ganska gammal man. Initialt betraktar de varann med skepsis och viss kyla. Men under decenniernas gång utvecklas en sorts om inte vänskap så åtminstone respekt, och en gemensam historia som gör att jag tycker det känns naturligt för dem att så småningom dua varann. Men är det rimligt? Blir det bara förvirrande om de plötsligt säger du till varann? Hurra för engelskan, där dureformen inträffade redan för flera hundra år sen! (Det var i och för sig en nireform där thou fick stryka på foten, men resultatet blev ju detsamma: samma tilltalsord für alle.)

*Sen är det läkarens dotterdotter, läkare också hon, som möter den dödslöse och nu ännu äldre mannen. Men då är det nutid och du och bror. Hur ska jag låta dessa båda tilltala varann? Tjejen duar förstås. Eller? Är hon kanske en såndär som dagens expediter, som gärna vill nia äldre mänskor? Vore det bra för min text om hon är det? Men den dödslöse mannen, som ju av hävd har använt ett hövligare tilltal och är sig själv lik trots att åren går, hur ska han tilltala henne?

Tilltal i översättning är över huvud taget besvärligt. Ska man anamma målspråkets bruk och låta folk vara überartiga och titulera för fullt eftersom det kan anses spegla kulturen i det främmande landet? Eller ska man vinnlägga sig om att få fram samma stämning som uppstår hos källspråksläsaren, nämligen att de tilltalsmönster som brukas är det normala och sålunda motsvaras av det gamla anspråkslösa du i svenskan?

På detta finns inget entydigt svar, dessvärre – i så fall skulle jag inta sitta här nu och våndas över hur jag ska låta mina romanfigurer prata. Jag är tvungen att bestämma mig, fatta det beslutet – och vara beredd på att göra läsare och kritiker missbelåtna, eftersom halva gänget lär tycka på det andra sättet oavsett hur jag gör. Sånt ingår också i översättarens vardag.

*Faktum med flera olika modifikationer, men i realiteten förhåller det sig så.
**Rexed var född i Räxed i Gunnarskogs socken, och faktum är att min kör ska sjunga en allhelgonakonsert just i Gunnarskog om några veckor. Då ska jag hålla ögonen öppna efter Räxed och sända många vänliga tankar till allas vår bror Bror.