worthy of you, ooo yeah yeah

Jag är så försiktig som aldrig det, men det räcker inte. Enstaka gånger händer det som inte får hända, det som gör att hon står där och spänner sig varje morgon när hon höjer hakan så jag ska komma åt – och idag var en sån gång: jag klämde henne med knäppet på cykelhjälmens hakband. Herregud. Det gör nog ondare i mig än på henne: hur jag än blåser och pussar och ber om förlåtelse (som jag genast får) vet jag att det har blivit ett litet litet hack i hennes tillit. Äldsta kan knäppa sin hjälm själv men inte yngsta, hon är prisgiven åt min fingerfärdighet eller klantighet, och även om det går bra praktiskt taget varenda gång räcker det med den där enda missen om året för att hon aldrig ska våga slappna av helt och hållet.

Hon har fyllt fem nu och förstår att jag försöker att inte nypa henne. Jag tror till och med hon fattar att jag blir förkrossad när jag inte lyckas, utan gör henne illa. Men ändå. Usch, måste plöja ner skallen och tankarna i jobb för att slippa tänka på det här ett tag.

"… håll din skyddande hand över mig
och dem som färdas med mig …"
Tjofaderittan-ängel i kyrkan i Mijas Pueblo.

I övrigt tänker jag i mitt stilla sinne att Maestro, som också i vanliga fall brukar vara optimistisk beträffande vad hans kör förmår, nu tycks ha drabbats av totalt storhetsvansinne. Igår, näst sista repet före allhelgonakonserterna, fick jag en not som var helt ny för mig. Måste ha delats ut veckan då jag var i Spanien. Jag har nu sjungit den två, säger två, gånger. Det var i och för sig ingen besvärlig låt, gick att sjunga hyfsat prima vista, och alla de gamla garvade koristerna kan den ju utan och innan. Men det känns ändå symptomatiskt för just den här konserten. Några av sångerna minns man inte ens melodin till innan man börjar sjunga. Bara få av låtarna kan jag utan att behöva stöd av noten den här gången, och då kan man dem enligt min mening inte tillräckligt väl. Ja himmel, vi är flera som undrar lite hur det här ska gå.