Stor-Märta gjole jolepompa
Som den minnesgoda k. läsaren vet bor familjen Gillette granne med ett järnverk som inom överskådlig framtid kommer att kunna tända det fyrahundrade ljuset på sin tårta. De väldiga masugnarna revs tyvärr häromåret efter att ha tillåtits förfalla i många decennier, men fortfarande finns det delar av anläggningen som är så gamla att man inte begriper hur de kan vara i bruk än idag. Andra bitar av produktionen sker i miljöer som är hypertekniska, ljudlösa och kliniskt rena, och utsläppen idag är en bråkdel av vad de varit. När jag var liten fick mormor torka av strecken med en trasa varje gång hon skulle hänga tvätt, så tungt föll sotregnet då. De boende fick till slut gehör för sina petitioner, men det tog sin rundliga tid. Jag förmodar att man var så van vid att leva i en skitig, farlig och giftig miljö att det skulle mycket till för att man skulle höja på ögonbrynen, långt mindre göra nånting åt saken.
här var det antingen djup lera eller svårt
knaggligt underlag, så här och var behöv-
des en stöttande hand.
Hur som helst gick det åt ofantliga mängder träkol för att elda i järnverkets alla hyttor och ugnar. Överallt i markerna inom en förmodligen rätt ansenlig radie kan man hitta spår av kolning om man gräver sig ner en liten bit i mossan. Lagret av kolstybb kan vara många decimeter tjockt. Stybben användes också som beläggning på skogsvägar. Själv minns jag bara en sån: i torrt väder dammade den alldeles förskräckligt och morfar gruvade sig jämt för att bilen blev så lortig och dan. Kolningen har sysselsatt många av mina anfäder, det kan jag tvärsäkert säga utan att ha exakta uppgifter om allihop. Och kolet har nog engagerat alla i släkten till och med generationen före min: morsan och hennes syskon var de första som inte började jobba i järnverket som barn, men de klättrade på de ofantliga kolhögarna som låg i bortre änden av verkets område. Förbjudet naturligtvis, och därför så extra lockande.
det satt en karamell i näsan!"
För en gångs skull en iakttagelse jag inte begriper mig på.
Under min livstid har här inte kolats. Jag har sett många museala kolmilor, men ingen här i trakten förrän idag. Då tog vi tillfället i akt att hälsa på vid en mila som rests och tänts knappt två mil bort. Efter att ha köpt en ny kotunga och lite annat gårdsslaktat kött från djur som haft goda liv vek vi in på en lerslirig liten väg för att avlägga besök vid milan, som nu varit igång i sex dar. Om ytterligare tio ska kolet vara klart, och under hela tiden kräver milan passning dygnet runt.
Den här milan är ett hobbyprojekt och inte nödvändigt för nåns utkomst eller överlevnad. Ändå krävs det lika stor kunskap om hur man bygger och eldar i den som det alltid gjort. Och fastän veden är kapad med motorsåg och ditkörd med traktor blir den inte mer lätthanterlig, och även om dagens kôlerkôje har glas i fönstren och lampor drivna av ett bilbatteri sköter milan inte sig själv. När vi kom dit hade man just skickat hem åttiåringen som byggt den (sitt livs fjärde mila) för att han var alldeles kolsvart i ansikte och på hals och händer och, ja, all hud som stack fram nånstans. (Nånting säger mig att det var under protest som han hade gått med på att fara hem en sväng.)
Hur mycket nostalgiker och månskensbonde i andanom jag än är, så känner jag ingen sorg över att det inte kolas längre. Att några eldsjälar med glödande intresse (ja förlåt, men det var lite svårt att låta bli) håller liv i hantverket är bra, men själva det skitiga och farliga slitet kan väl knappast någon sakna. Passningen av milan innebär bland annat att man måste upp på den och slå: i takt med att veden reduceras till kol måste den täckande stybben komprimeras för att luftrummet i milans innandöme inte ska bli för stort. Veden måste glöda, inte brinna. Kolarna måste alltså upp på milan och banka på den med stora klubbor. Det gäller då att den fortfarande håller att gå på, så att man inte trampar igenom. Gjorde någon det sas det att det var bättre att trycka ner honom helt på en gång istället för att dra upp honom: han skulle ändå dö, fast länge och plågsamt.
Döttrarna var inte lika intresserade av själva milan som Maken och jag, men de hade med sig några av alla sina menlösa små plastfigurer ut i skogen och byggde genast kojor och stall och äventyrsbanor åt dem, och Lillis som cyklade i terrängen för första gången var mycket nöjd med detta. Jag har inga som helst svårigheter att se henne köra cross så småningom så leran sprutar.
<< Home