this is what you've conceived

Två saker* idag:

Jag har kapitulerat för eltandborsten. Den är faktiskt riktigt bra (om än inte oumbärlig).

Och så har jag börjat på Furioso av Carin Bartosch Edström, som jag har läst flera aptitliga recensioner av och som ser så härligt tjock och inbjudande ut. Det bådar ju gott att författaren är musiker och dessutom översätter Kalle Anka: en vild och vidsynt virvelvind mellan pärmarna, har jag föreställt mig. Men när jag äntligen började läsa igår fick jag genast en sur smak i munnen. Klyschigt språk och personer som känns stereotypa nästan innan de ens hunnit presenteras ordentligt – nu ber jag mina k. läsare om åsikter innan jag fortsätter. Det kan ju ta sig, men jag vill veta det säkert innan jag plöjer ytterligare femhundra sidor.

I gengäld kan jag rekommendera Dennis Lehanes The Given Day (till svenska av Ulf Gyllenhak: Ett land i gryningen), en tegelsten även den. Kanske att Lehane för ovanlighetens skull är lite knäsvag under balansgången mellan den våldsbenägna realismen och den plåsterklistrande romantiken, men det gör inte så mycket eftersom själva handlingen är helt obandagerad. Boken spänner över ett drygt – i dubbel mening – år med början i andra världskrigets slut och kulmen i den förödande polisstrejken i Boston. Det är en mycket lärorik och tankeväckande (och spännande!) skildring av förhållandena på arbetsmarknaden och politiska spelet bakom kulisserna vid den här tiden; av rasmotsättningarna och av de olika förhoppningar och drömmar som kolliderade i invandrarlandet USA. Och så lite baseball, det måste det alltid finnas i den stora amerikanska romanen, fast Lehane lyckas göra sporten till en pulsmätare för tidens strömningar. Ja det är rasande skickligt berättat.

Men som sagt: Furioso, nån?

*Hoppsan. Det blev visst tre, hur det nu gick till.