men hoppet uppgår

Från bibliotekets bokbytardag i förra veckan kom jag hem med en tunn liten volym: Hjärtans Fröjd av Per Nilsson. Nilsson skriver böcker som sorteras in på hyllorna för ungdom eller unga vuxna, men strunt i det nu.

Hjärtans Fröjd handlar om hur det är att drabbas, ja verkligen drabbas, av den första kärleken: den där gången då man inte har det allra minsta att värja och värna sig med eftersom man aldrig förr haft med kärleken att göra. Det är en enastående träffande (rentav drabbande, just!) liten stor berättelse och trots att omständigheterna för min del var hela annorlunda var känslorna precis desamma, ritualerna och plågorna snarlika. Det är förbluffande att nån kan beskriva dessa naturkatastrofartade känslotillstånd med så få ord – precis så många som behövs – utan att det blir vare sig kväljande eller distanserat.

Så fort boken var slut måste jag läsa uppföljaren, som faktiskt skrevs femton år senare och som redan stod på min läslista: The return of Hjärtans Fröjd. Man behöver inte läsa första delen för att tillgodogöra sig hela handlingen i The return … men den första lilla boken handlar om nåt helt annat och jag rekommenderar bestämt att man börjar med den.

Tyvärr går det inte att berätta om handlingen i The return of Hjärtans Fröjd utan att fördärva för andra läsare; jag kan bara tala om att den är om möjligt ännu mer omöjlig att lägga ifrån sig. Jag började läsa den efter gårdagens konsert och nattning och blev utan att mista nån nattsömn eller försumma morgonrutinerna klar nu på förmiddan. Sammantaget tog det kanske fyra timmar att läsa bägge böckerna: synnerligen välanvända timmar. Jag hade tårar i ögonen när jag slog ihop The return of Hjärtans Fröjd. Inte på grund av sentimentalitet, melodrama eller nån annan form av stilistisk eller dramaturgisk manipulation: det är bara en så oerhört fin och stark berättelse om nånting stort och svårt och vackert och lite läskigt. Allting oväsentligt, alla världsliga omständigheter som skymmer det väsentliga och snedvrider besluten, är borttagna. Traditionell vuxenlitteratur är ofta plottrig av alla detaljer som tar fokus från det man måste ta itu med. (Vilket förstås är en poäng i sig: det är ju ofta så tillvaron känns.)

Och jag tänker att Per Nilsson rör sig just i gränssnittet mellan barndomen och mognaden. Man brukar säga att mänskan bär alla sina åldrar inom sig; det håller jag delvis med om. Men även om jag har enstaka barndomsminnen bär jag inte längre med mig några kompletta personligheter som är yngre än fjorton–femton. Nånstans där måste det ha tillstött vissa erfarenheter och insikter som fortfarande ligger till grund för mitt vuxenliv. Nånstans i den åldern måste jag ha tagit klivet över till den plattform dit mina barnsben inte nådde. Och alldeles där på kanten står Per Nilsson och berättar om övergången och om tillvaron på den nya sidan, och eftersom det är där alla hamnat kan alla relatera till det han säger. En ung vuxen är också vuxen. De här böckerna angår inte bara de unga vuxna. Jag önskar visserligen att jag kunnat läsa dem som ung, fast det var absolut inte försent att läsa dem nu heller.