2011-05-05

with the way they talk

Snackis är ett ord jag inte plägar slänga mig med (fast till skillnad från ständige sekreteraren skulle jag inte rata en eventuell partner på grund av att h*n använder ord eller uttryck jag själv dissar: hade jag inte förmått la-la-laaa:a mentalt åt bisarroprepositionen i samband med lagtillhörighet – han var med på mitt lag – skulle världen vara två förunderliga små flickebarn fattigare, och själv skulle jag vara själsligt hemlös och vilsen), annars skulle jag ha begagnat det nu när jag ger universum min omistliga kommentar till undersökningen om Sveriges sexigaste dialekt som kreti och pleti har divvlat om de senaste dagarna.

Det här är inte den första undersökning som görs med avseende på hur dialekter uppfattas. Jag kan erinra mig enkäter om vilken dialekt som anses trevligast och vilken som låter pålitligast. Fler finns garanterat. Och nu har svensken alltså fastslagit var det talas sexigast svenska.

Att Göteborg toppar listan förvånar mig faktiskt. Det finns ju gott om mänskor som illa tål den kålliga göteborgshumorn – det närmast patologiska ordvitsandet – och jag vet minst en person som åtminstone förr om åren inte tålde att höra min dialekt över huvud taget. Själv gillar jag göteborgskan oreserverat, men det finns å andra sidan rätt många dialekter som gör mig pirrig av förtjusning och omtyckeri. Örebroiskan, som ingen röstade på över huvud taget, går jag igång på. Kalmaritiskan är kalas. Många östgötska dialekter är så tuffa att jag dånar. Halländska varianter är jag särskilt förtjust i efter mina på sätt och vis bästa år i det landskapet. Riktig värmländska kan vara skön som skogsstjärnan, som tjärnen. Dalmål är så coolt att det inte finns!

Men inget golvar mig så som en sofistikerad Stockholms- eller stockholmoid dialekt. Jag har länge varit medveten om att jag är hårdpräglad på en särskild sorts mansröst. Är frekvensen den rätta och ä:na lagom e-iga kan jag falla handlöst utan att ens ha sett vederbörande. (Johohoodå, det har hänt – med besked.) Den där inte alltför djupa stockholmsrösten, den är en sannskyldig her master's voice för mig. Jag sitter där förhäxad framför tratten och låter mig hypnotiseras av den samtidigt trygga och spännande stämman; lyriken i musiken är ofta mindre viktig än prosodin, melodin; uppenbarligen väcker den associationer till en för mig lycklig tillvaro.

En gång för ett par decennier skrev jag en svensk text (ganska begåvad, som jag minns det, fast nu naturligtvis ej möjlig att uppbringa) till Beach Boysklassikern California Girls som handlade om killar från olika landsändar och vars refräng gick "… jag önskar att dom var göteborgare", men när det kom till kritan visade det sig alltså bara vara ord. På fel dialekt.