Miss Gillette: it's wicked and it's graded

Framåt och uppåt är enda vägen nu.

Idag har han fått stiga ombord på förtibussen, min vän Anders Bananders from Way Down South. Vi är ju några som suttit på den ett bra tag redan och tycker det är en schysst linjesträckning.

Jag var tjufyra när vi lärde känna varann, förmodligen min sämsta ålder tycker jag nu när jag försiktigt kikar i backspegeln, men han har haft ett sånt obegripligt tålamod med mig och mina exter att det nu är slut på fingrar och tår att räkna de kända åren på.

Om en metaforfåne som jag ska likna Anders Bananders vid ett instrument måste det bli en theremin (och det inte bara för att det är han som har lärt mig att såna finns). Om jag begripit saken rätt frambringar man ljud ur thereminen genom att vifta med händerna i närheten av instrumentet som en annan magiker, men vad det ska bli för toner är inte så lätt att förutse – de kan ligga var som helst i ett steglöst system av tonhöjd och ljudstyrka, och mycket riktigt häpnadsväcker de en ofta. Ett omdöme som fälldes av en amerikansk studiekamrat till honom nån gång förra årtusendet är förbluffande pricksäkert: "Oh Anders, you know so much!"* Kommentaren föranleddes av att A.B. kände till hur en sluss fungerade. Inte så imponerande just det, kanske, men han vet ju så himla mycket annat också.

Om man sticker in händerna på ett visst ställe mellan thereminens båda antenner upptäcker man att A.B. nu för tiden också är busshusse. Han sköter en avdankad SL-buss tillhörig "en organisation vars enda verksamhet är att äga den där bussen" numera. En eftermiddag i sensomras fick jag köra Guldbussen litegrann i ett industriområde: det var hittills första och möjligen enda gången i mitt liv som jag kört buss, och det är ett typexempel på vilka roligheter Anders Bananders from Way Down South förgyller min* tillvaro med. I lördags hade vi utflykt ihop i Guldbussen, den bananderska och den gilletteska familjen, och det är lika roligt att åka i den som att köra den.

Grattis, gullunge. Gullbussunge.