I wanna meet her so I can say hey ...

Jag måste bara säga det: mina döttrar, de tycks mig så oerhört mycket mer medvetna och aktiva än vad jag själv var i deras respektive ålder. De är empatiska, omtänksamma, ömsinta och kärleksfulla. De är tuffa, starka, snabba och orädda. De är kloka och klipska och roliga och hämningslösa. Hur gick det till att just vi fick såna fantastiska personer i vårt liv? Jag begriper det inte. Men fröjdas.


(Ska snart sluta med barnanekdoterna, jag lovar, men idag känns det helt nödvändigt att berätta vad lillan sa mitt i natten när hon hade vaknat gråtande och jag hade lugnat men hon ändå inte riktigt fick ro [hon är fyra och ett halvt, alltså]: Mamma, någonting förskräckligt hände idag! [Hon uttalade det precis som det står; hon är anmärkningsvärt verserad när hon sätter den sidan till.] Det var hänget på ett halsband som hade lossnat och hon hade blivit så ledsen över det. När vi hade utrett att hänget inte var borttappat lovade jag att halsbandet skulle lagas, och då somnade hon prompt. Modershjärtat kan ju explodera för mindre.)