in the crannies and the nooks

Slutat snöa har det inte, men blåsten har lagt sig och driver inte längre igen all öppen mark på tjugo minuter. Nu är det lönt att skotta – men efter att ha skottat en halvtimme och gjort estimeringen att det kommer att ta sju timmar att få fram bilen tog jag en paus för att anmäla några böcker.

Först ut: A Home at the End of the World av Michael Cunningham. Boken var ett av tipsen jag fick när jag efterlyste nya läsupplevelser och jag måste säga att denna min vädjan gav rena jackpoten. A Home … är en av de finaste böcker jag läst på år och dag: stilen är så avklarnad att man liksom stillnar inuti den och bara låter sig sköljas i den. Med högkänslig iakttagelseförmåga skildrar författaren några individers sätt att förhålla sig till livet och de känslor det vältrar över en. Alla upplever de utanförskap på sitt individuella sätt, sådär som nog de flesta gör, men medan några renodlar den känslan och gör sig oåtkomliga för starka, gemensamma känslor har andra en softare syn på sin särprägel – som ju ingen är ensam om – och kan foga in den i ett större sammanhang.

De tre som rör sig i bokens mitt har alla sitt känslomässiga bagage att släpa på, och de är som sagt alla ganska udda. Man ska dock betänka att de skildras inifrån: utåt sett ter de sig säkert ungefär som folk gör mest; de är duktiga på det de jobbar med, driftiga, inga enstöringar. Men de är ömtåliga, kräver rätt omvårdnad. Tillsammans prövar de om de kan ta hand om varann på nåt sätt som låter var och en av dem blomma. Balansgången är naturligtvis mycket svår, men kanske inte omöjlig.

Mycket mer säger jag inte: den kolossala behållningen av A Home … är den växande inblicken man får i människan, i det mänskliga. Jag njöt av den här boken så jag var alldeles stum medan jag läste den.

***

Deckar- och thrillertrött vet den k. läsaren kanske att jag blivit genom åren, men nyss slank Stig Saeterbakkens Osynliga händer igenom nätet och visade sig vara värd läsningen. Upplägget har vi hört till leda: en polis med trista hemförhållanden får överta en redan självdöd utredning om en försvunnen tonårstjej och bla bla bla. Det är skandinavisk nyvinter, det vill säga att det regnar mest för jämnan, och hemma är det lika unket som i utredningen. Men Saeterbakkens kärvhet gör att man förlåter det där (utom möjligen vinterblasket, det blir lite övertydligt), och han klarar att med precis lagom få ord skildra sina romanfigurer så att man får välja själv om man vill klandra dem för att de ibland är så jobbiga och irrationella och mänskliga. Det känns helt enkelt vederhäftigt på det stora hela (vissa miljöers trovärdighet kan jag inte bedöma, men där litar jag på författaren). Så när sista sidan i den ganska tunna boken nalkades kände jag mig rätt nöjd.

Sen kom jag till sista sidan. Som inte heller den beskrev i tröttsam detalj precis allting. Och jag läste den och lade ifrån mig boken för att smälta den en stund som jag plägar göra. Men vetskapen jag under läsningen fått om romanpersonerna och deras inbördes förhållanden fick en insikt att drämma till nästan ögonblickligen, som en smärre chock (jo, faktiskt). Och jag måste rycka åt mig boken igen och fumla fram de sista sidorna och stirra mig igenom texten gång på gång – utan att komma fram till nån annan slutsats. Som innebär att detta är den i särklass hemskaste polisroman jag läst.*

***

En av de bästa barnböcker vi läst nånsin är Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen av Ulf Nilsson och Eva Eriksson. Denna första bok om lilla syster Kanin är helt olik de följande om kaninungen och hennes storebror. De böckerna är mer renodlade barnböcker, medan denna riktar sig till alla möjliga åldrar. Här kan storebror lika gärna vara en förälder; i vart fall identifierar jag mig med honom ut i öronspetsarna i allt från bokläsning

–Jaja, det är ett KATTSKRÄLLE. Den säger inte "bah". Mjaoo!
–Bah.

till klumparna i vällingflaskan

Vad gör man nu? Vad gör man när man vill kasta flaskan, springa sin väg, sätta händerna för öronen och glömma alltihop? JAG KLARAR DET JU INTE!

och det faktum att livet blivit ett annat

Man får inte bry sig om sig själv (dom leker därute) och inte göra det man vill (Kokoskorven, suck). Man måste förstå att det är HON som är viktigast. Alltid lida. Ligga i springan. Armen somnar!

Men också glädjen känner jag igen, som när Feta Näktergalen står upp i sin stol och skrålar för full hals, mätt och tjock och glad, och när storebror och lilla syster spelar en skiva så högt det går och dansar som tunga elefanter. Det finns ju såna stunder också.

Med den här boken är det tvärtom: att jag tjatar på barna om att få läsa den en gång till (och ibland på Maken för att han ska läsa den för mig), och jag myser åt och rörs av de fantastiska bilderna om och om och om igen. Titta en mamma. Vad säjer mamman? Bah, bah.

*Slutet är förvisso öppet. Men själv kan jag bara foga ihop alla pusselbitarna på ett enda sätt för att bibehåll berättelselogiken.
Citat i grönt är ur Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen, Ulf Nilsson/Eva Eriksson.