my shovel next to me

Vi har försummat att tömma komposten.

Då menar jag inte att komposthinken under diskbänken själv håller locket på svaj, utan att vi … kom efter med trädgårdsgöromålen så mycket i höstas att vi inte hann tömma varmkompostbehållaren, den gröna skönheten, innan säsongen var för långt liden. Tills i förra veckan har det ändå funnits plats i den, men nu är det banne mig stopp. Inte en mandarinkärna till ryms det och vi

vi måste börja kasta komposterbart i soporna. Och gud vad äckligt det är.

Komposterat har vi gjort i snart tio år: först kallkompost med trädgårdsavfall (det vi inte bara slänger i skogen* plus sånt som råttorna inte är alltför förtjusta i. Gnagarlockande skal har vi grävt ner direkt i trädgårdslanden.** Till slut köpte vi en fabrikstillverkad och garanterat råttsäker varmkompost, och sammantaget med all annan återvinning gör den att sopmängden reduceras till en mycket liten mängd. Vi har bivecklig tömning men i soptunnan brukar det bara ligga ett fåtal halvfulla påsar och prassla när sopåkarna kommer med en fräsch säck.

Nu konstaterar vi att matavfallet resulterar i en ohygglig mängd sopor (ty sopor är ju bara sånt som inte kan användas till nåt annat). Tungt blir det och illa luktar det. Och när man vet hur luktfri och trevlig samma sörja blir i en rätt skött kompost (det är faktiskt inte ett dugg meckigt eller svårt) är det så man kan gråta över att inte alla har möjlighet att kompostera. Jamenar maten har redan åkt långa sträckor innan den hamnade på bordet; den borde slippa åka ännu längre sen, borde bara få stanna, och vila, och bli doftande mull och grogrund åt ny mat alldeles inpå knuten.

Faktiskt trivs jag med den vinter som råder, men av en orsak längtar jag efter vår och mildare väder: jag vill tömma komposten och slippa soporna.

*Vår egen skog, alltså.
**Inte optimalt om man odlar i dem, eftersom nedbrytningen är kvävekrävande. Men attans vad fort det går! Efter två veckor finns inget utom äggskal kvar (apelsinskal om bitarna var alltför stora).