if the purse is fat ... that's where it's at

Andra advent visar Miss Gillette en åretruntbelysning som skänker en tydlig julstämning åt trappgåendet.


I det här fullkomligt fantastiska handväskmuseet börjar man på översta våningen med påsar och pungar som bars på den tiden då man var illa tvungen att ha bägge händerna fria för att klara sin vardag och överlevnad. Smartast var lårväskorna som bars närmast kroppen och nåddes genom ficköppningar i kjortelveckan. Saker som användes ofta bars i kedjeknippen som fästes stadigt vid bältet: förutom nycklar sax, fingerborg, måttband, liten huttbägare, kniv och vad man nu hade behov av. (Sympatiskt, tycker Miss Gillette, som länge var handväskvägrare, ville bära allting i fickorna eller vid bältet. Och visst var det ett friare liv då. Ju större handväska, desto mer ansvar, eller kanske ansvarskänsla, eller känsla av att vara fjättrad. Det är hennes övertygelse.)

Därefter följer väskorna i material-, ändamåls- och kronologisk ordning. Dessa båda är förstås i många fall tätt förbundna: exempelvis var det bara under en mycket kort period som handväskor av formpressad pappersmassa var populära (va! …) Plexiväskans era blev tämligen kort även den, av kanske begripliga skäl: även den som gärna skyltar med en dyr och extrem handväska vill nog helst inte avslöja vilka hemligheter den bär på.

Belysningen i den här montern gjorde väskorna gudomliga.
Kanske syns det något bättre om bilden klickas större.

Reseattiraljerna fäste jag på bild att ha som tröst när det känns som om cirkus Gillette släpar med sig halva bohaget så fort den far nånstans: det har ändock funnits tider då ingen höjde på ögonbrynen över att man behövde en egen tågvagn för att få med allt man tyckte sig behöva. Vårt mög ryms i alla fall i en medelstor kombi – utan takbox. Fast matchande väskor, det är nåt vi saknar. (Eller saknar och saknar, förresten, men vi har det inte, menar jag.) Vi har faktiskt inte ens en resegrammofon. Bilstereo? Bah.

Allt syns inte på bilden, men hela montern var full med matchande bagage
som det alltså var självklart att man (närmare bestämt tjänstehjonen)
medförde på resorna. Outhärdligt världsfrånvänt, givetvis. Men ack så tjusigt.