vad natten lät oss skåda är över allt förstånd

Okej, det här är en jobbig bok, inte en glad sak med substans som jag har efterfrågat på sistone. Men den är helt nödvändig att läsa, så gör det: Hotel Galicja av Per Agne Erkelius.

Hur många skildringar från och redogörelser för Förintelsen orkar man ta till sig? Inte hur många som helst, inte av det slag som verkligen sparkar en i magen med stålhättade kängor (det vill säga: inte prydliga snyftare som Schindler's List eller flum som Benignis Livet är underbart). Så till exempel har jag Tryggve Brattelis bok Fånge i natt och dimma stående i bokhyllan sen många år; när den kom publicerades den som följetong i tidningen Vi. Jag var inte gammal då men läste flera avsnitt med den stela bedövning som sätter in när man försöker ta in nånting alldeles för ohyggligt, och jag har inte på alla år kunnat förmå mig att läsa boken i sin helhet. Så det tog emot att börja läsa Erkelius hyllade bok, men nu stod den ju på läslistan och dessutom mitt för snoken på mig där på bibblans skylthylla, så …

Hotel Galicja visade sig på ett sätt lättläst. Skriven med oerhört varsam hand får den en att bläddra fort fort framåt. Man måste hejda sig emellanåt för att låta det som springer förbi på tå få stanna upp, stanna kvar: tre var för sig nästan obegripligt svåra teman som löper jämsides i romanen. Varje ämne är i sig nästan omöjligt att behandla på nåt balanserat sätt, men sammanflätade såhär tar faktiskt de överväldigande effekterna ut varann, ger varann motvikt, jämförelse. Jag var inte säker på först att balansgången skulle lyckas, men det gör den.

Cancer.
Den omätbara kärleken som aldrig kan bli och aldrig kan upphöra.
Förintelsen.

Jamenar ni hör ju. Den som gapar över det stycket måste väl tillgripa en gummimask från nån skämtbutik för att få in alltihop i käften? Nej: detta blir aldrig vare sig tillkämpat, melodramatiskt eller sentimentalt. Erkelius varvar de tre med en enastående intuition och bygger ett verk som det på nåt sätt är möjligt att både ta sig igenom och ta till sig.

Den till åren komne och cancerdiagnostiserade författaren företar äntligen den forskningsresa han som ung lovade kvinnan han förälskade sig i för livet att han skulle göra: han far till Auschwitz-Birkenau för att försöka ta reda på hur hennes lillebrors sista tid i livet gestaltade sig. Brodern var då tre år och ingick i den grupp om 4 057 judiska barn som skilda från sina föräldrar sändes till utrotning i Polen. Kvinnan, som då var sju år, undkom mirakulöst i kön till det första uppsamlingslägret i Paris och hade redan tagit reda på föräldrarnas öden. Men den lille pojken?

Är det möjligt att skildra så obeskrivliga fasor på ett meningsfullt, fattbart sätt? Jag tvivlade ju på det. Men Erkelius undviker helst de stora gesterna. Istället väljer han att gå med blicken i marken och beskriva det han ser där. Det är urin, latrin, sovplatser på kakelgolv över vars genomdränkta madrasser det rinner diarré från de övre sovplanen. Det är högar med persedlar som fångarna fått lämna ifrån sig. Det är små men helt grundläggande omständigheter som det faktiskt är möjligt att relatera till, och utifrån vilka man kan kika in (det är en mycket smal springa; fattbart kan det ju aldrig bli) i den omänskliga tillvaro några tvingades in i. Erkelius skildrar avhumaniseringen med gemener (lätta pennstreck, tänkte jag säga, men han talar hela tiden om sin följeslagare den bärbara datorn); det gör att man i nån mån kan ana hur den var nödvändig i den vansinniga Förintelsen. Inte bara för bödlarna, utan även för dem som utrotades, som ett sätt för dem att – ironiskt nog – slippa den innersta, den personliga, kränkningen.

Små, illa tilltagna ord håller fram absurditeten i tänket bakom Förintelsen starkare än all statistik över liktravar och alla tortyrskildringar*. Erkelius reflekterar att utrensningen sköttes så diskret som möjligt i vanligt folks vardag, att judarna liksom bara skulle försvinna så att alla snart kunde glömma att det nånsin hade existerat "en så farlig människosort". En så farlig människosort. Stannar man till och tänker på det en extra gång kan man brista ut i gapskratt över hur befängd den föreställningen är.

En så farlig människosort.

Min yngsta dotter är tre år, precis som den lille pojken som under sitt livs sista veckor berövades sin syster, sin pappa och sin mamma och ensam bland fyratusen andra ensamma barn fraktades till och pinades på platser som framstod som alltmer overkliga. Jag behöver väl inte nämna att jag såg henne, ja och hennes storasyster också i uppsamlingsplatsernas kaos, att jag såg mitt eget barn där i boken. Därför är alla barnen mina; därför är alla barn i alla umbäranden överallt på jorden mina. Gör jag nog för att förhindra det lidandet? Vad kan man göra?

Att läsa Hotel Galicja är nog faktiskt nåt som hjälper åtminstone en liten gnutta. Att ständigt försöka minnas varför man ska uppföra sig som en god** kristen, även om man är hedning som jag. Att vara också i de andra människorna.

*Statistik förekommer, men flyktig även den, inte som frosseri.
**God, sa jag.