shit lives forever

Jag hade inte tänkt läsa den, men när jag fick den i julklapp av en närstående person* blev det så ändå. Åsikter kan man aldrig ha för många av (väl?) och nu har jag bildat mig en till, nämligen om Hypnotisören av Lars Kepler.

Författarna Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril berättar i tidningen Vi 1/2010 hur tomt det känns när de avslutat ett romanbygge, att de då får abstinens och inte vill sluta skriva. Sen upptäckte de rätt som det var att de kunde skriva tillsammans: inte sina sedvanliga höglitterära böcker, utan nånting i en helt annan stil och genre. Nog för att jag är en ivrig tillskyndare av gemensamma projekt och familjeterapi och nog för att det gläder mig när jag ser ett strävsamt par trivas ihop och dra åt samma håll, men …

Men: själv skulle jag inte ha låtit publicera min patientjournal.

Hypnotisören är den uslaste deckare jag nånsin läst. De 571 sidorna är skådeplats för ett galleri av pappfigurer plattare än några som nånsin suttit i ett Agatha Christie-bibliotek och lyssnat medan detektiven presenterat gåtans osannolika lösning. Faktiskt besitter huvudrollspolisen också en Miss Marplesk klarsyn som hellre borde kallas klärvoajans där han går omkring och bara vet och känner på sig och förstår hur allting ligger till och hänger ihop och vilka känslor som de andra pappdockorna nödtorftigt försöker dölja – ett mästerstycke egentligen med tanke på att de inte tycks rymma ens den mest rudimentära förmåga till reflektion. Amatörpsykologologi på mellanstadienivå styr de komplett intresselösa personernas agerande, också när de rusar runt som Duracellkaniner på affe trots skador som skulle ha golvat en tredimensionell mänska grundligt.

Det enda av nåt litet intresse är det långa sjoket om hypnos, fast det har författarna placerat i boken med det orimliga kravet på läsaren att h*n ska acceptera att det som hände i hypnosgruppen tio år tidigare ligger till grund för idiotierna i boknuet. "Det viktiga är att vi diskuterar det vi är rädda för", säger Alexander Ahndoril i Vi. "Sådant som är ohanterligt när vi möter det i media, exempelvis våldsamma barn." Att Ahndoril och Ahndoril har mött våldsamma barn just i media och inte i verkligheten är plågsamt uppenbart när man läser Hypnotisören, och det är en gåta vad de anser sig tillföra "diskussionen" med den här boken. Det är förresten inte heller bara barns våld som beskrivs som kapybaror man sett i ett hägn femtio meter bort i en djurpark: även relationsfrågor tycks vara väsensfrämmande för författarna. Ingen tänker en enda tanke bortom den av psykologihandboken föreskrivna i varje given situation, ingen reflekterar över sig själv och ingen kommunicerar med nån annan.

Emellertid förekommer en ganska schysst samlagsscen på en halvsida eller så.

Paret Ahndoril häpnar kokett över det faktum att deras alias spräcktes redan innan boken hade kommit ut. Den krassa recensenten misstänker att det inte alls var nån slump: utan de respektabla namnen som fond skulle den här smörjan aldrig ha sålt lika mycket. Alla litterärt ängsliga som inte vågat läsa deckare av rädsla för att bli stigmatiserade kan nu i öppen dager och på öppen gata göra det: titta, prettoförfattarna säger att det är okej att läsa underhållningslitteratur! Pilutta dej!

Där ger jag dem rätt: man får läsa vad man vill; ingen har rätt att sätta sig på sina höga hästar och döma ut en mänska för att h*n får ut nånting av en bok man själv inte gillar. Det finns dessutom mängder av deckare som är ypperliga på olika sätt: stilistiskt, intrigmässigt, psykologiskt, samhällsmedvetet. Hypnotisören är inte mästerlig eller ens intressant på ett enda område. Dess handling anknyter inte till nånting och därför saknar den relevans för precis allting. Nästan ingenting är trovärdigt ens inom bokens egna ramar. Detta är så genomsugigt att en tretimmarsfilm garanterat rullar på biograferna före jul nästa år. Den ska jag inte se. Jag ska ägna mig åt nåt viktigare istället, sortera öronvax till exempel, eller lufta elementen.

*Nej, inte Maken.