face to face

"Jag och min syster har en förening för ordspråk som inte finns men som borde finnas", sa körkollegan Minmin sistlidna afton, när körens avslutningssamkväm även det var tämligen långt lidet, "kolla in det".

"Kul", sa jag, "det vill jag gärna", för Minmin är en av de spirituellaste och roligaste mänskor jag vet.
"Vi har den på facebook", sa hon, och då blev det genast besvärligt.

Hittills har jag nämligen stått emot alla värvningsförsök och inbjudningar, men när det redan idag låg en inbjudan från Minmin i inkorgen beslöt jag att kolla in det. Jag fyllde i absoluta minimum på den hära profilsidan man måste skapa och kryssade i att ingenting skulle visas.

Och så fort jag uppgett födelsedata rasade vräkte vällde det över mig en massa människor som jag känner väl, ytligt, perifert eller inte alls. Snart sagt varenda jävla mänska kastade sig över mig med bilder av sig själva och sina bebisar och båtar och julgranar och var där och trängdes och ville in, som till nån vedervärdig rockkonsert. Det var en av de hemskare upplevelserna jag haft på bra länge: den gjorde mig bokstavligt talat knäsvag och lite illamående. För mig var det långt ifrån en kul eller angenäm upplevelse att få så konkret kvitto på hur övervakad man är. Jo, självklart pågår den övervakningen ständigt – att cybern vet min exakta plats i det där nätverket oavsett om jag är med i facebook eller ej är ju uppenbart – men jag vill inte hålla på och vältra mig i det när jag nu kan låta bli.

Jag ignorerade allt utom Minmin, och när jag har kollat in det jag var nyfiken på hos henne fimpar jag den där profilsidan.

Gissningsvis sitter det ett antal läsare nu och bara skakar på huvudet och tycker att man verkligen får skylla sig själv om man vill vara så framstegsfientligt enstörig som Miss Gillette. Men vet ni vad, k. läsare? Det är en säng jag bäddar själv och som jag kommer att vila gott i.