min lilla mössa

Ligger man i sängen i min svägerskas rum – båda svägerskornas, faktiskt, i tur och ordning – har man nästan likadan utsikt som när man låg för öppet fönster i badkaret i en lägenhet jag bodde i på översta våningen i ett hyreshus i den större staden på västkusten: man ser himmel och några björktoppar; en och annan fågel svävar förbi som på en skärmsläckare, och på håll hör man bruset av nåt som kan vara hav eller trafik eller bådadera. Men till skillnad från i badkaret, där jag så småningom förstod hur mycket hund jag har i mig fast jag alltid hade trott mig vara kattmänska, finns här en väggkontakt som man når med vänster hand, och i den kontakten stoppar jag nu sladden till datorn nästan innan jag vaknat och startar den.


Vilken lyx! Få känna sig urban och ledig. Ha sovmorgon! Med mig har jag Cormac McCarthys Blood Meridian som jag länge längtat efter att läsa, men som jag vet måste genomlevas i lugn och ostördhet. Den läste jag i första gången jag vaknade. Och sen somnade jag om! Lyx, nämnde jag lyx?

Ja, Musikanta, du har helt rätt i att jag ska förklara varför jag var tvungen att stå upp hela sistlidna lördag, men just nu vältrar jag mig vidare i njutningen av att få ha Stan (och dess myriad av invånare och turister) för mig själv. Och fina, älskade Maken! Han som sitter nere i vardagsrummet nu och spelar Scott Joplin på pianot. Vad vi ska hitta på denna ljusgrå dag som hovrar här utanför och himlar troskyldigt med ögonen med en sol bakom örat vet jag inte riktigt, men igår var det i alla fall julklappsutdelning. Eller öppning. Eller hur man ska säga: julklappsavnjutande, kanske. Vad man än kallar det, kan man även kalla det Bohème.


Nån flitig operabesökare är jag inte, men desto mer förtjust när jag väl är där. Eftersom jag har sett så få av till och med de vanligaste operorna har varje besök dessutom skänkt mig nyhetens behag. (Fast jag går ännu mer sällan på hockey, det ska erkännas.) Maken, som i sin ungdom till och med jobbat på Operan (han jagade en bulle), springer nog i andanom rätt ofta på opera, fast här nere i skuggvärlden är det ungefär lika glest mellan hans besök som mina. Därför fick han en jättefin fotkalender med dansband från sjuttiotalet av mig i julklapp. Eh … inrullad i vilken det låg ett presentkort på en operaupplevelse nån gång före nästa julafton.


Asch, det här blev en lång ouvertyr till ett rätt kortfattat verk, vilket är lite olyckligt om man får tro Stefan Johansson i programmet till Bohème: ”Puccini (…) hittar alltid den snabbaste vägen mellan två punkter utan att jäkta. Han uppehåller oss aldrig i onödan.” Efter att nu ha sett en av hans operor måste jag hålla med: det var krusidullfritt och pang på – ingen risk att sitta och bli småsömnig som jag gärna blir när sopranen tar om samma fras femtifyra gånger. En spännande scenografi gjorde inte saken sämre: särskilt gillade jag första och fjärde aktens vindskyffe, som såg ut som en upplyst laptop som svävade i svart rymd. Himla häftigt. Nu vill jag absolut se mer Puccini, gärna Madame Butterfly som jag genant nog aldrig har sett.

Bilderna i den här bloggposten är smygtagna (i likhet med många andra bilder, noterade jag under föreställningen) med mobilkamera i taskigt ljus och från långt håll. Se oskärpan som utrymme för den egna föreställningsförmågan, k. läsare!