the little things they do

Som enmansföretagare får man inga nämnvärda insikter i fenomenet arbetsplatsmobbning, och väl är det, tycker jag efter att ha slukat Delpine de Vigans Underjordiska timmar (Les heures souterraines, i prima översättning av Helén Enqvist). I den här formligen gastkramande romanen får man följa karriärkvinnan Mathilde, som en dag ådrar sig chefens vrede och därefter blir systematiskt utmobbad, till slut persona non grata, ja praktiskt taget osynlig. Hon är stark och uthållig, men vilka strategier hon än tar till för att härda ut och finna sig till rätta tvingas hon pö om pö att inse att det aldrig kommer nåt ljus i tunneln.

På tal om tunnlar kretsar mycket kring Métron, den som allting hänger på om man ska hinna till rätt plats i rätt tid i Paris. (Men varför ramlar det ner chips i min behå! Så idiotiskt.) Menighetens tunnelbanebeteende är en beskrivning, skruvad ett varv eller två, av storstans hänsynslöshet som möjliggörs av anonymitetens likgiltighet. Ser man nån stå betänkligt nära spåren och svaja rör man inte en min, eller snäser på sin höjd åt vederbörande att flytta på sig. På jobbet är det likadant: man skuffas om fördelaktigaste platsen på perrongen för att komma ombord på de fullpackade tågen, och därför tittar man inte upp när man ser att en kollega blir utfrusen. Oerhört obehagligt, det hela.

En annan av Paris miljontals invånare är läkaren Thibault, som inte vill visa att han saknar två fingrar på ena handen. När han flyttade till storstan älskade han den; nu börjar han förstå att kärleken inte är besvarad, att givandet varit enkelriktat i alla år och att han nu bara har en avgrundsdjup tomhet kvar inom sig. Nu kör han av och an i ett ständigt trafikförstoppat Paris och ser inget annat än sjuka, härjade och döende människor. Lika illa är det med kärlekslivet: han älskar en kvinna som verkar patologiskt oförmögen att visa känslor. Henne gör han i och för sig slut med i bokens början. Mer tveksamt är det om han nånsin kommer att göra slut med Paris.

Både Mathilde och Thibault är sympatiska människor och man hoppas hoppas hoppas att de ska träffas, för man tror att just de skulle kunna ta hand om varann rätt fint. Det gör de faktiskt också. Fast nu är ju inte det här nån feelgoodbok, det måste sägas. Men bra är den, läs den gärna. Själv ska jag läsa fler romaner av de Vigan.

Arbetsplatsmobbning i svensk feelgoodtappning finns annars för den som mer känner för det. Hans Koppels Medicinen visar hur man kan få jävlaranamma och vända chefens förakt i beundran. (Den borde man kanske skicka till den stackars Mathilde.) Medicinen är inte lika stark som Kungens födelsedag, men känner man för lite välformulerad chicklit så kan man för all del ägna den den timme det tar att läsa den.