med hyvelspån i näven

Sensommaren har ju burit ett pärlband av strålande lördagar som skimrat över oss. Det har varit såna dagar då man grämt sig över att behöva vara inomhus ens en minut av dagsljuset. Ändå tillbragte jag med förtjusning en av dem stående inne från tidig morgon tills det närapå skymde. Den k. läsaren anar att det måste ha hänt nåt extraordinärt i det där inomhuset.

Välkommen in!

För vissa är sånt här vardagsmat, men för mig och alla mina medkorister var det en ny upplevelse att bli inspelade på skiva – ingen amatörupptagning på hembränd cd, utan ett fullängdsalbum inspelat och (i skrivande stund tror jag) mixat av en professionell ljudtekniker. Teknikern var inte bara den raraste värmlänning som tänkas kan, utan hade också stor erfarenhet av just körer som sjunger i kyrkor (vilket alltså det här inomhuset var).

Det första vi fick göra var ett ljudprov: vi skulle framställa ljudet tystnad. (Ovant för oss, som gärna babblar och bubblar så fort vi inte sjunger.) Tämligen omedelbart växte det fram ett litet teknikeröra i våra vanliga öron: snart uppfattade vi själva ljud i och utanför kyrkan som tvingade fram extra väntan på en godtagbar tystnad. Skördetröskor, höfläktar och backande lastbilar var ju inte så svåra att höra, men efter ett tag blev vi varse tjittrande fåglar, surrande flygfän och diskret notbladsfras. Vi lärde oss starter utan smackljud, vi lärde oss att låta ekot av sången svinga sig färdigt i kyrkorummet innan vi andades in efter slutackordet och började bläddra och skruva på oss. För varje ny insikt la vi större koncentration i våra sånginsatser, växte vi en aning som sångare. (Fast en insikt hade vi redan, nämligen att man sjunger bäst efter att ha tragglat sig less och tar om en gång till men äh, orkar inte tänka på allt finliret längre, nu drar vi låten bara så eländet tar slut nån gång. Då! Då händer det. Flera av de versioner som hamnar på skivan är just såna tagningar. Men hur hittar man dit redan första gången? På en konsert får man ju inte sjunga bitarna två eller tre eller sju gånger, då måste det sitta på första.)

Ljudraringen och fotografen, som
också är proffs.

Under kvällens ganska stillsamma middag var det mest anmärkningsvärda att inte en enda sång sjöngs – annars brukar det tas upp låtar så det knappt går att föra ett sammanhängande samtal. Det hade varit en rolig och lärorik dag, men mer krävande än jag kunnat föreställa mig. Och nu kan vi knappt bärga oss tills vi får skivan i handen.