take your protein pills and put your helmet on

Det här med cykelhjälmen vill jag ju förklara.

Sen min uppväxt har världen blivit så satans farlig. När jag var liten var det inte så himla komplicerat: man gick omkring och gjorde det man skulle, och i hög grad också det man ville, och det var inte så mycket att orda om. Att min upplevelse är sån beror inte bara på att jag i egenskap av barn automatiskt var befriad från bekymmer. Samhället var inte så värst pjoskigt. (Men ändå betydligt pjoskigare än när den föregående generationen växte upp!)

Från min barndom och framåt, och exponentiellt tilltagande: alltfler lagar, förordningar, förbud. En alltmer kväljande vaddering som skapar dels en diffus och onödig rädsla för allt möjligt, dels en tro på att det går att skydda sig mot allt. Men det gör det inte.

Jag är ingen vildavästerntyp (och det är kanske det som är mitt problem: vore jag det kunde jag bara ääääh!a åt rubbet och köra på i ullstrumporna). Jag är noga med bilbälten barnstolar krockkuddar fungerande blinkers och strålkastare skulle aldrig köra hoj utan hjälm och gör det bara sällan utan skinnställ har vad jag minns aldrig ridit utan hjälm slänger alla kosmetiska preparat som innehåller parabener titandioxid triklosan försöker laga så mycket mat som möjligt själv för att slippa tvivelaktiga tillsatser. Allt detta känns rimligt, ter sig som förebyggande åtgärder mot reella risker.

Men det är ju så mycket, och på alla fronter. I så gott som alla barnskor finns ett gift som kan orsaka infertilitet när barna blir vuxna, det finns knappt nån mat man kan äta som inte antingen är giftig eller har plågats eller både och, havet är farligt att bada i på grund av algblomning stup i kvarten, solen ska vi bara inte tala om, fästingar som förr på sin höjd var äckliga är nu livsfarliga bärare av obotliga sjukdomar, och nu kom det nån rävparasit som gör att man inte ens törs plocka bär och äta dem i skogen. Hela den underbara värld jag växte upp i tas ifrån mig bit för bit, allt är hemskt och farligt, mediernas sensationslystnad gör att larmförsäljningen ökar exponentiellt trots att inbrotten minskar (i synnerhet på semestern då ju alla "vet" att det begås flest inbrott), ståljalusier dras ner överallt, såväl konkreta som metaforiska. Vi håller på att skapa ett samhälle där allt och alla är faror, där ens nästa inte är en människa som vill väl, utan en potentiell våldsverkare.

Jag vill inte detta. Jag vill inte lära mina barn att misstro sina medmänniskor, jag vill att de som jag ska tro folk i gemen om gott. Jag vill kunna fortsätta låta bli att låsa cykeln och ytterdörren. Jag vill fortfarande känna vinden i håret när jag cyklar. För mig blir cykelhjälmen emblematisk, en symbol för all den falska tryggheten, för detta att man numera gör allt för att vältra över ansvaret på andra, på vem eller vad som helst, istället för att se sin egen del i det man gör och ta sitt ansvar för det. (Jag är en sån som aldrig skulle mucka med en lapplisa: jag vet vilken insatsen är när jag skiter i att betala eller när jag låter tiden gå ut, och åker jag dit står jag för det.) Våra liv är så förbannat inlindade att vi inte längre tål smärta över huvud taget. Vi trycker på oss cykelhjälmen och tror att den ska skydda mot allting. Men ett av mina ex slog ut två framtänder och höll på att mista synen på ena ögat när han körde på en fryst hästskit – vad hjälpte honom hjälmen han hade på sig? Inte ett skit.

Några skallar och liv räddar säkert cykelhjälmarna varje år. Det är vackert så och den som vill vara på den säkra sidan får vara det, det är vars och ens val. Men jag vägrar den falska garantin. Jag behöver en påminnelse om att det personliga ansvaret fortfarande finns. Den frihet det innebär för mig att känna vinden och solen i håret, att kunna cykla, för helvete cykla utan skyddsutrustning!, den uppväger riskerna jag tar. Riskerna jag tar kräver av mig att jag är kompetent, att jag behärskar det jag ägnar mig åt, att jag vässar mig. Och nån emotionell cykelhjälm vill jag absolut inte ha. Livet gör ont, det måste man veta och rusta sig för. Larm och hjälmar duger inget till, man måste själv lära sig att kämpa med och mot smärtan, man måste rida ut den och sen rida in den, man får smällar längs vägen och det är inte mer med det. Det har alltid varit så. Det kommer aldrig att inte vara så. Går man där med cykelhjälm och inbillar sig det blir det däremot desto jobbigare när man väl råkar ut för nånting.

Det är därför jag fnyser vid tanken på mig själv i cykelhjälm.

De här funderingarna har vuxit fram under lång tid. Jag blev mycket lättad den gången jag upptäckte att David Eberhard har formulerat liknande tankar klarsynt och vederhäftigt.