four days to hitchhike from Saginaw (tidsuppdaterat bara)

På radion sjunger bulgariska damkören. De skriker rakt ut. Det verkar rimligt.

Nyast på min läserlista är den tunna vackra volymen Lövsågare, innerkurva. Oansenlig kanske, som lövsångaren visst är, men den drillar med samma förtjusning över ljuden den frambringar. I mig kvillrar och fnittrar det för att det finns de som kan föra samman ord som höjer på ögonbrynen när de blir presenterade för varann men som utan att käfta ger sig ut på planen som ett inte sammansvetsat men vinnande lag. (De av mina k. läsare som har ögonen med sig undrar nu med vilken självklar rätt pippin hamnade i det här stycket. Den som däremot tycker att det ger sig självt får läsa om boktiteln tills den blir nåt annat än den först var.)

Peter Törnqvist var en ny bekantskap för mig när jag läste Kioskvridning 140 grader för några månader sen. Jag har tänkt nämna den här som en av de böcker man nästan måste höra, om inte inläst så åtminstone i huvudet, eftersom själva idiomet rycker in en i boken utan pardon; man kan inte värja sig, utan sitter snart och fäktar efter myggor eller fäller upp huvan på jackan mot snålblåsten eller vad det nu kan vara. Lyckligtvis har jag formats i tillräckligt många år i en dialekt som är tillräckligt nära släkt med den i Kioskvridning, så redan av tystläsningen sveptes jag ju med som om jag hade drattat i en smältbäck. Ändå kände jag mig som förklarad av att höra författarens röst, ja för Törnqvist är de där egensinniga och omaka ordens lagledare, det är självpåtaget visserligen men han sköter uppgiften med den äran.


Här står han och sjunger Paul Simons America, fast i svensk version där refrängen går men var är Kungslena hembygdsgård? Den texten är skriven av Erik Andersson, som sitter där på bilden och spelar gitarr. Inte i Kungslena hembygdsgård, där har jag aldrig varit (fast Kungslena har jag kört igenom många gånger), utan i biblioteket på DPC där de båda författarna framträdde i jåns. Har ni känt varann länge? frågade jag Erik efteråt. Nej, inte särskilt faktiskt, svarte han, det var Peter som ringde till mig en dag och föreslog att vi skulle göra nåt ihop eftersom han hade svårt att sälja in sig ensam i Västergötland. Ja – vi hade väl träffats vid några tillfällen förstås. Men han visste att du kunde spela? Nej, det tillkom senare. Han ville så gärna sjunga …

Även Erik läste egna texter, bland annat en bit ur den planerade boken som handlar om hur det är att översätta Joyce (en ny Översättarens anmärkningar; den förra handlade om översättningen av Tolkiens ringtrilogi). Just det: den Erik Andersson är det. Han har skrivit en inte oansenlig rad böcker vars omfång är måttfullt men vars innehåll liksom vill välla ut över bräddarna när man lyssnar ordentligt på det. Mest bekant är nog Den larmande hopens dal, som visserligen är smygmagnifik och häpnadsväckande, fast själv är jag ännu mer förtjust i de tre första titlarna. Nu ska man beskriva författarens stil, ni vet Dos Passos möter Olle Länsberg eller Jackie Collins som hjälparbetare i ett tsunamidrabbat Eritrea, så att precis alla kan känna att dethär, det är nåt för mig. Fast det kan jag inte. Möjligen kan jag säga att visst förnimmer man patafysiska dunster ur Eriks texter, inte alldeles olikt känslan hos Claes Hylinger fast finurligare (men titta, där kom det ju i alla fall). Och jag kan säga att det definitivt finns ett släktskap mellan Eriks texter och Törnqvists, även om de absolut inte skriver samma sorts böcker.

Ett intresse för det regionala finns i alla fall hos båda, en vilja och en förmåga att stanna kvar i det som inte ter sig så märkvärdigt – ja att göra det till en utflykt eller en satellitbild. Vägstycken heter den här föreställningen, säger Törnqvist, och den har inga som helst röda trådar utom möjligen vägar då. Vi tog nio timmar på oss från Alingsås och hit*, det var nåt intressant i Molkom** så vi var förbi där en sväng och det är omöjligt att avgöra om det är sant; i andanom är det förstås det och det är ju så man borde färdas i sitt liv och inte på motortrafiklederna.

Är det här gamla vägen till Det och det-hult? Njo, det är det väl. Ja men alltså den riktigt gamla, den äldsta vägen, ur-vägen? Ja nej det vet jag inte.

Det finns inget ursprung. Det finns ett pågående provisorium, hårt tjudrat, för varje tid tidstypisk, för varje rum rumstypiskt; i blandad utsträckning lyckosamt för de inblandade. Familjealbum, lagfarter, förluster.

Missa inte författaraftonen "Vägstycken", den som får en möjlighet att uppleva den.

***

Citaten i militärgrönt är ur Lövsågare, innerkurva av Peter Törnqvist.

*En sträcka på tjugo mil.
**En omväg på jag vet inte hur många mil, men uppenbarligen nästan sju timmar.