anybody else who agrees with me

Läser hos Annannan följande citat av Tomas Tranströmer:

Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet
det inte.
Han är en pakt mellan två
där den ene skall vara synlig till hundra procent och den
andre osynlig.
Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”!
De som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida
de som aldrig är tankspridda
de som aldrig öppnar fel dörr och få se en skymt av Den
Oidentifierade -
gå förbi dem!

Wow, tänker jag: för att det är en riktig iakttagelse. Men också för att jag själv gjorde den, och formulerade den, om än i andra ord, för några år sen. Nej, vänta – jag säger inte det här som bevis för att jag är lika djup som Tranströmer, det är inte dit jag vill komma.

Vad jag tänkte när jag läste citatet i bloggen var man borde kanske läsa lite lyrik ibland ändå, det verkar ju insiktsskapande alltså med baktanken om jag hade läst den här dikten av Tranströmer för längesen (vilket jag alltså inte hade, jag läser nästan ingen lyrik alls – en temperamentsfråga, tror jag; men lyriken har nu sina eviga ränder av djup och insiktsfullhet, ränder som annan litteratur inte har trots att det bara är formen som skiljer dikt från novell roman faktatext) skulle jag ha vunnit insikten tidigare än jag nu gjorde. Jag skulle ha läst Tranströmers ord och förstått hur han menade. För det är väl så det går till?

Men sen erinrar jag mig en annan insikt som jag också fått på alldeles egen hand (inte unik den heller givetvis, men oberoende undfådd), nämligen att litteraturen oftast fungerar som bekräftare av nåt man redan vet eller känner på sig, men bara sällan som förmedlare av nåt man verkligen inte anade. (Vill man ha nya banbrytande insikter är det facklitteraturen man får vända sig till i första hand.) För vad är det man fäster sig vid i en text, vad är det som gör att man upplever vissa författare som så visa, sympatiska, empatiska, smarta eller vad det nu kan vara för egenskaper man uppskattar? Jo, det är att man hittar stoff i texten som man kan relatera starkt till.* Vilka citat är det som får en att skratta beundrande? Jo, såna som uttrycker en åsikt man själv redan har. Men man kan bara sällan relatera till nåt som inte ryms inom ens egna erfarenhetsramar. Universums visaste insikter rinner av en som regnpärlor på en galonkappa utan att så mycket som fukta en om man ännu inte äger rätt kärl att ta emot dem i, förvara dem i, dricka dem ur. Det vittraste Wildecitat ter sig larvigt för den som inte kan foga in dess innebörd i sin tillvaro. Man vill bli bekräftad, få medhåll och ryggdunk. Man vill faktiskt inte tvingas göra helt om och tänka nytt, tänka stick i stäv.

Förändring vill nog många. Man strävar efter förbättring: av sig själv, av olika sakernas tillstånd, av andra kanske. Men såna förändringar (är jag övertygad om) sker genom de egna erfarenheterna. När de inre processerna är klara söker man bekräftelse, letar man formuleringar och argument för dem i litteraturen. Nu är det andra citat, andra dikter, andra romaner och pjäser som passar i de nya kärl man skapat åt sig. Nu, men inte förr.

*Se till exempel det jag skriver ovan: "det är en riktig iakttagelse". Riktig i objektiv bemärkelse? Knappast. Utan riktig för att jag själv instämmer i den.