and knows where they went last night (uppdaterad på slutet)

I förrgår såg Maken och jag första delen av den hära nya Sherlock Holmes och föll i trams av förtjust fascination. Själv kunde jag knappt bärga mig tills barnen var nattade nästa kväll, då vi kunde se avsnitt två.

Som tyvärr bara var en ganska medioker deckarfilm. Avsaknaden av Holmes hisnande slutledningssvador var så gott som total. Dessutom hade Lestrade ersatts av en oförstående ungtupp som tvang Holmes att ständigt bevisa sitt värde. Detta var kanske avsett att öka spänningen, men en av grundförutsättningarna med just Sherlock Holmes är ju att hans genialitet är axiomatisk. Man är inte intresserad av att se honom övertyga tröga poliser om den, nej, han ska få ägna sig helt åt att peka på döda hundar som han råkar gå förbi på gatan och berätta hur i all världen han kan veta att deras hussar för tolv och ett halvt år sen hade en grön Passat som inte gick att få i trean på.

Annars många rätt i serien: estetiskt är jag helnöjd, lite action sitter inte alls fel och att Watson får så stort utrymme är berömligt. Ikväll väntar avsnitt tre: då får vi se om upphovsmännen lyckas ta igen tappet.

Uppdatering: Japp, tredje delen var till belåtenhet. Och en mer välsopad curlingbana inför fler avsnitt har jag då aldrig sett.

Meeen jag tror inte att jag kommer att vara intresserad. Mättnad infann sig snabbt. Enbart mordgåtor känns helt meningslöst att sitta och titta på. Jag vill ha fördjupade personskildringar och dynamik mellan figurerna i rollgalleriet. Breaking Bad var fräsch och fascinerande i två och en halv säsong, sen blev handlingen för krystad och figurerna platta och mekaniska. House är den enda serie som intresserat mig mer än två–tre säsonger. Woody Allen borde få vara med och skriva dialog till alla teveserier (utom House, då, som uppenbarligen har kompetenta manusförfattare) så det blir folk av de arma pappfigurerna!