mmmbop, ba duba dop

I afton har mor Gillette en fråga till sina k. läsare. Det gäller minstingen, den lilla godingen Lillis som efter den här terminen har ett år kvar hos dagmamman innan hon ska börja i förskoleklass. Kruxet är att hennes två allra käraste vänner börjar redan till hösten. När jag säger käraste menar jag av den kalibern att hon är med dem ständigt och jämt och längtar efter dem när hon inte är det. Ett annat aber är att det inte finns nån särskilt nära kompis kvar i dagbarnsgruppen. Som ömkande mamma inbillar jag mig därför att min yngsta dotter kommer att få ett ganska tråkigt sista dagisår och funderar på om det kanske är bättre att försöka få henne att börja F-klass ett år tidigare.

Mot detta talar att hon egentligen inte är nåt särskilt brådmoget barn. Hon sover nästan tolv timmar varje natt och tycks behöva få larva omkring på morgnarna i sin egen takt. Med den fantastiska flexibiliteten som är ett av de stora plussen med den barnomsorg vi har kan hon få det. Men i begreppet skolmognad ingår väl kanske också att kunna stiga upp och passa en tid varje morgon? (Fast sömnbehovet lär inte växa bort. Och Skolflickan var inte heller så vidare värst på att skynda sig om morgnarna när hon gick i F, vill jag minnas.)



Mot detta i sin tur talar det faktum att Lillis är en klipsk unge som verkligen skulle behöva nån form av utmaning. Hon börjar skriva och läsa nu och kommer inte att ligga efter nån av sina ett år äldre kamrater på det planet. Hon är förvisso sprallig som en fölunge, men kan koncentrera sig och gå in i en uppgift utan problem.

Mot det talar att det extra året kanske gör henne bättre rustad emotionellt. Trots alla hennes färdigheter upplever jag min yngsta dotter som ett ganska tunnhudat barn som definitivt inte kan konsten att ge igen. Ge kan hon, och dela med sig, men inte ge igen: knappt ta för sig det hon borde kunna ta (säga vad man vill om dagbarnvårdarna, men deras fostran ger otroligt snälla och empatiska barn. Och storasyster är också enastående fin mot den lilla. Trots att det innebär att hon får lägga band på sig emellanåt. Gud, ni skulle se dem åka tefat ihop, k. läsare, och höra dem skratta. Eller se hur storasyster rycker in ibland när lillasysters morgonhumör är som ettrigast – det finns inget som kan blidka henne då utom Skolflickans kramar och pussar). Kommer hon att kunna hantera motgångar och besvikelser bättre hösten -12 än hösten -11?

K. läsare: jag inser att svaren på det jag undrar är Det beror på och Ni föräldrar känner själva ert barn bäst, men jag vore ändå intresserad av att få höra hur ni resonerar om saken. Det är ett stort beslut, ju. Det behöver ältas, idisslas, stötas och blötas innan Maken och jag kan säga mu eller bä.