var på språng och håll igång

En dag härförleden slog det mig att det är lika glest mellan hurtbullarna nu för tiden som mellan saffranskornen i en stormarknadslussekatt. Inte mellan denotationen av hurtbullarna, utan rent semantiskt: man pratar sällan om hurtbullar idag (och gör man det handlar det oftare om matbröd än om motionärer, indikerar en nyligen utförd sökning på Internet).

Men ni som var med när ordet föddes i slutet av sjuttiotalet minns ju det löjets skimmer som stod omkring dess änne likt svettglansen på en joggare. Enstaka personer (som inte var elitidrottare) hade lagt sig till med den utomordentligt fåniga vanan att springa. Inte springa till affären eller springa efter vatten och ved, utan bara kuta omkring planlöst i skog och stad. De hade träningsoverall och pannband och kunde väl aldrig vara riktigt riktiga. Hurtbullar! avfärdade alla vettiga mänskor dem och doppade sina kanelditon i kaffet (eller saften, om de var i min ålder). Kåsörerna, som vecka efter vecka fick lättillgängligt satirvirke, gnuggade händerna. Och vi runt fikabordet skrattade åt den verkligen jättelarviga Keep on jogging med Göran Rydh, fast i dunklet under duken vippade allas fötter i takt med den.



Hur tog vi oss därifrån till hit, där hurtbulleri inte bara är självklart, utan både påbjudet och upphöjt och artbestämt in absurdum, utan att tappa ansiktet? Hur förklarar vi idag från våra trappmaskiner, spinningcyklar och pilatesbollar att vi hånade de tidiga hälsoapostlarna, pionjärerna som stoiskt löpte sina gat- och skogslopp där tillmälena haglade och fnysningarna ven kring öronen på dem?

Hur som helst gillar jag ordet. Genom åren har den nedsättande ytan nötts bort. Eller har jag fel? En definition (sannolikt formulerad av nån som är högst hälften så gammal som jag) från folkmun.se lyder "Äldre människor som promenerar med stavar och reflexväst." Kanske anses det fortfarande en smula patetiskt att vara hurtbulle, medan det är tufft och trendigt att svettas på gym eller att löpträna enligt konstens alla regler?

Åtminstone jag smakar numera närmast ömsint på ordet hurtbulle de enstaka gånger det passerar tungan. Och så finns det som sagt denotationer till ordet som rent konkret kan tuggas och sväljas:

Hurtbullar

Rör ut 50 g jäst i 5 dl ljummen mjölk. Tillsätt 2 msk olja, 2 dl Kesella, 1,5 tsk salt och 2 finrivna morötter. Arbeta in 6 dl grahamsmjöl och det mesta av 8 dl lantvetemjöl. Låt degen jäsa 30 min. Knåda sen och dela i två delar. Varje del formas till en rulle som skärs i ungefär 15 bitar som får jäsa 30 min på plåt och därefter gräddas 10 min i 250°.