we'd harmonize till dawn
Det händer och pågår så mycket roligt och spännande hela tiden att jag aldrig får tid att sätta mig och blogga fastän jag vill det. Möjligen skulle jag hinna om jag inte hölle på med T.C. Boyles The Women, som jag måste måste måste läsa ut så fort som möjligt, Boyle är verkligen magnifik – lite flåshurtigt skulle man kunna säga att han är den enda karl just nu som kan få mig i säng tidigt på kvällen.
All squash som i ett slag mognade ute i täppan ligger på balkongbordet och väntar på att få förvandlas till höstliga luncher och middagar. Vi har till och med dragit igång extrafrysen i källaren för att kunna vara duktiga och laga storportioner och frysa in. Soppa blir det en hel del: soppor är underskattade, kanske för att man tror att de inte är mättande. Men det kan de visst vara. Det här hade jag i senaste soppan (som är så himmelsk att jag stönar av njutning* när jag äter av den; det är faktiskt den godaste soppa jag nånsin ätit). Jag räknar med att den k. läsaren liksom jag höftar ingrediensmängderna efter tycke, smak och skafferiinnehåll:
Världens godaste soppa
(ej utbytbara ingredienser i avvikande färg)
Tärna och fräs (i gjutjärnsgryta blir bäst) gul lök, squash, palsternacka och kanske lite morot. Purjo om man inte har gul lök så det räcker. Litegrann färsk chili kan få vara med. Ett antal vitlöksklyftor rekommenderas å det påstridigaste.
När fräset fått lite färg slår man på vatten. Inte särskilt mycket, det ska täcka men ingredienserna ska inte simma. Krydda med färska eller torkade örter: timjan tycker jag själv är oslagbart, och den här gången hade jag i salvia och lite basilika (eftersom de fanns färska). Buljongtärning, valfri smak (höns är bäst). Lägg sen i kokt ris, det är det som gör alltihop så matigt (och överblivet kokt ris kan vara svårt att hitta på nåt med).
När rotsakerna är mjuka mixar man alltihop och smakar av med grädde och citron. Grädden kan man möjligen klara sig utan men inte citronen. Inte inte inte. Voilà: en gryta fylld av superkrämig, mättande, len soppa med aningens sting och en oslagbart fräsch överton.
*Soppan är god. Jag är självgod.
<< Home