we had our share of big palookas

Varför, o varför satt jag uppe så länge? Jag klarar sömnfattiga nätter så illa numera. Det kändes som en liten lisa när det blev strömavbrott i flera timmar i början av mina arbetsdag. Jag kunde sjunka ner i en soffliknande möbel med nål och tråd och vila kroppen medan jag lagade några småsaker. Efter det var jag så nöjd att jag moppade köksgolvet. Det har jag inte gjort sen gamle kungen stupade vid Lützen (som jag redogjort för tidigare hade han ju egentligen redan stupat då och var under själva slaget vid Lützen uppblåst och tätad invändigt med gummi arabicum, men det kan ju också vara detsamma såhär snart fyra sekel senare) så man kan verkligen säga att jag överrumplade mig själv med nånting helt nytt.

Begrundade också en ny hotelldröm i raden. Det var ett tag sen den förra och hotellet jag bodde på nu var ganska elegant, med atrium i mitten och lyxiga soffgrupper runt det på alla våningsplan. Jag kände flera av de nattportierer som jobbade där och kände mig hemmastadd. Men när jag hade glömt nyckelkortet tjänstgjorde en ung tjej som jag var bekant med sen tidigare. Jag trodde självklart att hon skulle hjälpa mig att komma in på mitt rum, men jobbet hade stigit henne åt huvudet och hon talade till mig nedlåtande, om än hövligt. Jag sa då upp bekantskapen med henne (jag vill inte vara en roll utan en individ, precis som jag inte vill umgås med roller utan med individer). Jag visste ju att jag skulle klara situationen ändå.