city of the love games

Hej och välkomna till Miss Gillette. Idag ska det handla om läsning. Det här har jag berättat förut, men:

ett ex till mig lade alla böcker han köpte i en hög med de nyaste underst. Sen betade han av böckerna en i sänder. Den metoden är rakt inget för mig, men jag har i alla fall (så här efteråt) anammat upptravandet av nya böcker (jag köper så få numera, har köpt mig mängdtrött för lääängesen) till en hög som stirrar uppfordrande på mig. Och så har jag så många böcker igång samtidigt att det alltid finns minst en som passar mitt humör när jag får lästid över.

Några böcker blir liggande länge i traven. Den om Mao har jag räknat ut kommer att ta minst sex år att läsa. Men nu blev jag i alla fall klar med Kadmos och Harmonias bröllop av Roberto Calasso. Den köpte jag efter att ha skummat den efter ett citat i en översättning jag gjorde för två–tre år sen. Jag blev helt fascinerad av texten (som jag inte hann utforska där och då) och det är jag nog än. Calasso skriver som en vildman, ett geni, en superintuitiv intellektuell. Det sprakar åskviggar om orden och berättelserna, som alla kretsar kring den grekiska mytologin och dess påverkan på oss människor.

Åtminstone tror jag att man kan säga att den delvis handlar om det, i viss mån. Jag begriper nämligen inte. Själva ytan av historierna förstår jag ju och de är fascinerande i sig, särskilt sedda genom Calassos föreställningsförmåga. Men vilka analogier han vill påvisa här i mitt konkreta liv, det kan jag inte urskilja. Nu är Calasso varken pretto eller språkligt svår, så det gör mig faktiskt inget att inte fatta det övergripande. Jag har läst vidare ändå, bit för bit, och haft glädje av läsningen. Och nu är jag glad att jag är klar.

Från Heidruns vänner fick jag medlemspremien Skymningsglöden av Peter Lenken. Utkommen på litet förlag som den var tog jag emot den med viss skepsis, men rätt som det var började den ropa så starkt där i mitten av traven. När jag börjat läsa kunde jag inte sluta. Lenken skriver så milt och välliknande om konstnärerna kring sjön Racken i Arvika, från åren då de var unga och uppfyllda och spirade nere i Paris ända tills de blivit medelålders, flera av dem redan dött och inget är som förut. Berättare är den minst kände av konstnärerna i kretsen, Alfred Ekstam som övergav målaryrket för målarkallet. Ekstam lämnade aldrig trakten och man kan säga att prosan i den här boken är likadan: den är där som mossan och träden och snön, låter allting utspela sig, ser utan att döma. Aldrig känns det skrivna sökt, det är som om orden alltid funnits där, färdiga att läsa för den som ger blicken fri.

Våra målningar smälte samman i en enda känsla, i en enda skönhet, i en enda smärta. Men vad var viktigast? Var det verkligen konsten? Det är som att svära i sjön. Var det inte förnimmelsen av att vi hörde samman, gemenskapen, kamratskapet, den kollektiva känslan av att vi var fångna i samma tid, bundna vid samma vatten och skogar? Var det verkligen konsten som var det viktigaste? Eller var det denna samhörighet som var själva konsten?

Ur Skymningsglöden

Peter Lenken

Så skriver Ekstam till kollegan Maja Fjæstad alldeles före slutet. Och den tanken är så allmängiltig: vad jag än tänker på som jag engagerat mig i, så har den starkaste drivkraften alltid varit det sammanhang och den gemenskap som omgett själva frågan eller aktiviteten.

I fallet med Rackstadkolonin är nu ändå måleriet, skulpturen och hantverket i högsta grad njutbart. Och en utflykt till Rackstadmuseet är aldrig förfelad, i synnerhet inte sommartid. Jag tillhör dem som tycker om att kunna föreställa mig konstnärerna som personer, men Rackenkonstnärernas gärning är inte sån att den kräver försonande eller förklarande bakgrundsbelysning.

Nu hade jag tänkt skriva om en tredje bok som jag räserläste i förrgår med ögona på skaft, men då blir det här för långt. Tjipp!