yet we grow in fear of man

Ska alldeles strax översätta ett vittnesmål av en slakterianställd som beskriver hur han plågar en gris. Han skär ut ögat på den. Sen skär han av den trynet som en skiva kallskuret. Sen gnider han in snittytan med saltlake. Sen …

Vittnesmålet är inte från ett svenskt slakteri. Men det kvittar var djuret ifråga pinades. Och eftersom jag behöver stålsätta mig innan jag ger mig i kast med just detta lilla textstycke ska jag först blogga om ett annat djur, nämligen elefanten.

Det är ytterst sällan jag ser på teve, men igår hampade det sig faktiskt så att jag såg en intervju med Peter Høeg. Han berättade att han fick inspirationen till sin nya bok Elefantskötarnas barn av ett indiskt ordspråk: Den som blir vän med en elefantskötare måste se till att ha plats för elefanten också. Elefanten kan förstås vara en livs levande elefant, men på en annan nivå är elefanten osynlig: den är en bild för en allt uppslukande passion, en lidelse lika stark som den som krävs för att viga sitt liv åt en elefant. I en bok jag nyligen översatte av en indisk författare fick jag reda på att en mahout, en elefantskötare, redan som liten tilldelas den elefant som han sen ska ha ansvar för hela livet. Ett sånt engagemang, alltså.

Förutom att jag blev väldigt sugen på att läsa den nya boken blev jag lite uppfylld av elefantskötarmetaforen. Känner jag några elefantskötare? Är jag elefantskötare? Sånt borde man kanske veta själv, fast man kan säkert bli blind för sina egna elefanter. Ehuru och likväl: tanken på att ha en osynlig elefant vid sin sida är fin. Men vetskapen om att man har det innebär också ett ansvar.