while away the working day together

I ottan rämnar världen. Ett outsägligt misslynt vidunder ondgör sig över alla avgrundsmyndigheters hopplöst krångliga blanketter som den tvingats fylla i under sin mångtusenåriga levnad. Att det måste vara ett mycket stort vidunder och riktigt elakartade blanketter förstår jag eftersom hela huset skälver, och eftersom Maken också har väckts av tordönet. Somna om är inte att tänka på. Skakig i benen och yrselbländad av morgonsolen lyckas jag tyda budskapet från väggklockan i köket: tjugo i sju. Genom ett västerfönster ser jag att vidundret är en asfaltskokare. Medan en skara underdåniga skötare fylkas kring det frukosterar Maken och jag och det, ska den k. läsaren veta, är en synnerligen rar tilldragelse: makarna Gillette äter frukost långt före klockan åtta*. På morgonen. Tillsammans. Jag löser ett enkelt korsord och ett sudoku som måste ha varit förolämpande lätt (eftersom jag klarade det rakt av) och så tandborstning och på med jobbiga brallorna.


Papperet med bygga om barnens rum utgör en aningen nedslående anblick. Efter allt vi gjorde igår** kändes det som om hälften av punkterna borde ha gått att stryka, men bara några få saker var såpass fullbordade att vi med gott samvete kunde eliminera dem. (Däremot kunde vi skriva upp och genast stryka några saker som blivit gjorda utan att ha varit listade.) Efter en timme och fem minuter lyckas tydligen nån av kultföljarna blidka sitt odjur (kanske genom att offra ofödda kamelföl av hankön åt den, eller kanske trycka in choken; om detta kan man endast spekulera) för rytmorrningen dämpas från nittisjutusen varv i minuten till femhundra, och besten leds iväg i trög lunk för att fylla i ännu en blankett i den ändlösa raden. Själv greppar jag dagens första målarpensel och tar itu med hörnhyllan som jag beställt och Maken snickrat. Mitt i ringer färgaffären och meddelar att de fått tag i nio liter oljebaserad högblank lackfärg i den nyans som jag använder till fönsterkarmar, lister och andra snickerier inomhus. All oljebaserad färg försvinner nu*** och den vattenbaserade är tyvärr mycket svårare att få ett snyggt resultat med. Med nio liter klarar vi oss i några år i alla fall, och sen – den dagen den sorgen. Jag tänker på ordet tixotrop, på att det var morfar som lärde mig vad det betydde och på att han aldrig fick veta att oljebaserad lackfärg nu inte tillverkas mer. Den färg han målade med på sin tid, den sitter än idag, sitter som berget. Vartannat år målar jag smidesräckena med nån miljövänlig svart färg men den flagar fort och blottar evigt den grå som morfar målade på för decennier sen. Och som håller än. Jag tänker på det och på att morfar slapp hinna förstå hur farliga många av de funktionella saker han använde är. Kanske är hans generation den som haft det bäst, i den meningen att den fick uppleva såna astronomiska förbättringar under sin levnad att den upplevde sig som extremt ja nästan obegripligt lyckligt lottad; det är i alla fall en känsla jag har med mig från mitt umgänge med mina morföräldrar och deras jämnåriga: att man var tacksam, aktivt tacksam för det man hade. För att man hade det så ofattbart bra. För att man var uppvuxen i en dragig arbetarlänga där tio pers bodde i en lägenhet som bestod av ett stort kök. För att man fötts i ett land där fattiga barn ännu auktionerades bort som slavarbetare. För att man fått börja jobba på bruket när man var tolv. För att man sen dess klarat av att bygga ett egnahem, med vattenklosett inomhus så småningom. För att man mäktat att gneta ihop till en egen bil. För att det över huvud taget fanns bilar! Och radioapparater! För att man numera hade rätt många olika skjortor och byxpar i garderoben och hade råd med skor alla årstider. Men man glömde inte det där andra, man vårdade noga minnet av lössen och slitet och kylan och oset från vedspisen och pisshinken där bredvid, det var viktigt att inte nånsin glömma allt det där, det utgjorde ett riktmärke bakåt, ett mått på hur långt man kommit åt rätt håll; det var också en förklaring till hur man hade lyckats ta sig dit där man nu befann sig, i trygghet och komfort. Deras barn trodde att de måste göra revolt mot den tryggheten men kom att bli den besvikna och desillusionerade generationen. Min egen generation har alltid tagit allt för givet men aldrig hyst några illusioner. Men mina morföräldrar hade levande minnen av hur det varit, och det var därför mormor sparade varenda yoghurtbägare som nånsin åts här i huset, och morfar varenda liten snörstump, ja det var inte det enda de sparade på, de och deras generationskamrater. Fanns det (exempelvis) så mycket som en droppe målarfärg kvar i en burk så sparades den. Och det tänker jag på medan jag målar alla hyllplanen och lyssnar på P2 på förmiddan. Sen målar jag Grythyttestolarna blå och Käxet ringer och frågar om kvällens utegång och jag blir jätteglad och jag målar balkongbordet blått och sen flyttar vi sybordet och tömmer det som ska bli barnas rum, och jag känner av kombinationen av sömnbrist och två dars exponering för färgångor och försöker ta en lur i hängmattan. Men det blåser alldeles för kallt trots solskenet så jag lägger mig inne istället. Vacklar upp tio över sju (något av en déjà vu, således) och konstaterar att vi ju skulle ha suttit på en hamnnära krog på DPC typ nu. En timme sena seglar vi in och lägger till vid bordet där körkamraterna sitter. Det blir en givande kväll som avslutas med att det dryftas hur väggarna i vårt hus kan tänkas vara konstruerade. Möjligen saknas luftspalt i dem vilket ju skulle underlätta jobbiga veckan avsevärt. Men inget bestämt kan konstateras förrän imorron. Då måste vi också bestämma oss för vad vi ska underhålla oss med medan vi väntar på nästa omgång av House. Jag är sugen på Mad Men. Men: nu ska jag läsa.

*Allra först datade (nej, inte dejtade) vi ett tag i våra respektive företagslokaler. Vi har ju trots allt inte blivit utbytta av bodysnatchers, bara väckta på tok för tidigt.
**Jag redogjorde ju för mina egna förehavanden, men Maken var sannerligen också idogt sysselsatt och fick mycket gjort.
***Och just de nio literna skulle ju ändå ha använts upp av nån, så då kan det lika gärna vara jag som får proffsigt målade snickerier.