I mean I like to play it

Dom spelar förjävla högt på konserter nu för tiden. Men jag log åt att Malla hade röda skor, jag var länge tokig i en annan örebroare som varje vår köpte ett par röda skor som han nötte ut under sommaren. Ibland var det sneakers, ibland kostympjuck. En gång fick han tag på ett par loafers, inte med tofs men väl nåt annat fransliknande pynt. Det året blev han ideligen kallad bög – vilket bara roade honom, han ville synas och väcka uppmärksamhet och jävlas med folk nej men med folks förutfattade meningar och fördomar och fjollig var det sista han var. Det var bra för mig att hänga med honom, jag var så ohyggligt timid men med honom och hans polare kunde jag ju inte visa det, jag var så illa piskad att vara extrovert att hoppa utan att titta ner att kliva fram utan att snegla över axeln. Och till slut blev det en vana, för att jag tränade mycket och för att jag märkte att man ju kunde ta sig nånvart på det sättet, och friheter. Men än idag har jag en hinna kvar mellan det utagerande och min innersta reflex, som är att gömma mig. På det här giget dansade jag, jag blev uppbjuden till en tom stor dansyta mellan främsta publikledet och scenen; det var väl klart att jag inte ville upp där, innerst avskyr jag när folk tittar på mig, men den jag gått och klätt mitt innersta i i tretti år snart skulle aldrig banga och skiter i vad folk tycker. Och dessutom dansar jag alldeles för sällan och det var fantastiskt kul att få göra det, att nån bestämde att jag skulle det. Att en i röda sommarskor för snart tretti år sen fick mig att fortfarande vilja det nu.