slowly down, like chocolate

Från Nordiska museet ringlade sig kön som gammal trög chokladsås på tub ända ut till gatan. Dom gick utmed kön och sa att man kan gå in på gaveln också, sa Odorf Mas som redan var inne, men ingen tordes lämna sin plats i kön.

Själv hade jag ingen plats i kön att vare sig försvara eller förlora, så jag tog gavelentrén. Där var det noll pers i kö och jag gled in som om mattan vore infettad med kakaosmör. Det första blicken föll på inne i själva lokalen var en överdådigt ryschig klänning i taft. Eller siden? Eller … choklad?

Efter val kval och vånda blev det den här, den
som blicken fallit för först.

Genialiskt nog hade Odorf Mas ställt sig lika still som skyltdockorna i den lilla entréhallen och därmed gjort sig möjlig att upptäcka i megamyllret. Vi ägnade en god stund (som kunnat bli ännu godare om man även fått provsmaka kreationerna) åt att försöka avgöra vilken av chokladbrudklänningarna som var mest värd en röstlapp. Konditoreleverna besvarade våra frågor om vilka tekniker som var svårast, vad rosorna var tillverkade av och vad det var som gjorde att tyget skimrade.

Delikat start på en chokladfestival: en sån var nämligen vad som lockade alla dessa mänskor. Fast sen vart det liksom inte mer – den stora hallen porlade som en chokladfontän av bord och stånd och publik, men i slutänden visade det sig att samtliga stackars fånar hade blivit pungslagna på en hundring mest för privilegiet att få komma in och köpa dyr, ännu dyrare eller jättejättedyr choklad av olika tillverkare. Och några festivalpriser var det inte heller frågan om. Eller jo: med ett enda undantag kostade pralinerna mer än annars.

Som så ofta var det dock sällskapet som var huvudattraktion medan arrangemanget mest fick utgöra en (choklad)fond(ue) till sammanstrålningen. Odorf Mas och jag satte oss i fiket och pratade koherent innan vi fortsatte mot våra vidare öden respektive äventyr. Och om inte annat var banne mig det värt entréavgiften.

Tyst min mun så får du laxbejgel!