dear sister poet

Det finns så många så mycket böcker som vill bli lästa. Av mig! och nästan alla har de så lätt att förföra mig, särskilt de som står och klipper med ögonfransarna på bibliotekens skylthyllor. Febrigt rafsar jag åt mig fler än jag anständigtvis borde. Förhoppningen har alltid alltid varit att en bok ska ge en kick. Numera är den att kicken ska stå att finna i nånting snabbläst. Egentligen är väl det ett urvalskriterium i stil med att bara köpa böcker med lila ryggar för att det passar till inredningen, men faktum är att en bok inte behöver vara tung vare sig bokstavligt eller bildligt för att ha tyngd. Och när tid är en bristvara –

Jag kom inte från årets bokmässa utan böcker men jag kom med endast en som jag köpt själv. När nåt skotskrutigt skymtade förbi i tjugokronorslådan jag stod och plockade i bromsade jag såklart och plockade baklänges för att få fatt i vad det nu var. Texten på omslaget fick mig att tro att det var en slafsig groupieskildring men det struntade jag i: jag diggade dem när jag var liten (jo liten, tio var jag när min kavaljer knackade på fönstret till mitt rum och överlämnade ett band och ett kuvert fullproppat med idolbilder som sen i flera år prydde väggarna) och jag läste fansens läsarbrev i poptidningarna med en evig besvikelse över att de jämt slutade med tre punkter och en massa X just när tjejen som skrivit brevet hade fått komma in i deras hotellrum. Jag bara måste läsa den här boken.

När Bay City Rollers stod på krönet av den hysteriska populariteten hade jag inte ens fyllt tvåsiffrigt, men Caroline Sullivan var i tonåren. Av orsaker – dock inte deras musik – som hon beskriver i sin Bye Bye Baby: My Tragic Love Affair With the Bay City Rollers fastnade hon för dem en vacker dag, bara så. I fyra år kretsade Sullivans liv kring idolerna. Men det är inte enbart det boken handlar om, och framför allt är det egentligen inte det boken handlar mest om. Den är ett enastående tidsdokument och en belysande inblick i ett socialt skikt som annars är tämligen anonymt.

Sullivan är förvånansvärt uppriktig när hon skildrar fangängets igelaktiga förföljelse av popgruppen, och hon lyckas med det förbluffande konststycket att skildra händelserna som om hon upplevde dem i realtid samtidigt som det märks att hon som vuxen, långt senare, är medveten om hur pinsamt och vedervärdigt hon och kompisarna betedde sig. Det är en tragisk historia, men den är osentimentalt och humoristiskt berättad. Redan på första sidan fångade den mig med ett skotskrutigt lasso som den sen höll mig fast i ett strypgrepp med. Och då fick jag ändå inte veta ett enda dugg mer om vad de där prickarna och X:en i poptidningarna mörkade!

Lättslukat med substans således: rena drömboken för mig som har fastnat i en skock böcker som visserligen är jättebra men som inte går att läsa utan ett mått av koncentration som jag väldigt sällan har till övers. Nu ska jag ta med mig det senaste lilla låneharemet till sängen, och jag hoppas att de är lika lättillgängliga som de utgav sig för att vara där på biblioteket. Är de inte det ska de få snacka med Carolin Sullivans bok ett tag – då ska de väl lära sig.