hösten är faktiskt

Växter kan förbluffa på mer än ett sätt. Denna morgon fascineras jag av hur de krullar ihop sina blad mot frost och minus och hur de bara en kort stund senare, så fort en lättsinnig solstråle slätat av dem, slätar ut dem och ser ut som om inget hade hänt o nej! inte ett dugg. Det är sällsamma morgnar som tycks leka maskerad med en: man cyklar iväg med en unge genom en vitknistrig värld och cyklar tillbaka ensam genom en som ser ut alldeles som vanligt. Vilket det ju faktiskt är, även om jag alltid hinner glömma det från höst till höst. Och som vanligt är det helt andra bilder jag ser vid den här tiden.

Universums godaste äpplen: oranierna från den urgamla,
stoiska apeln. Skalen är tunna som hud och saften dryper
mellan fingrarna när man biter i dem. I år fick vi blott ett dussin:
att de smakar ljuvligare än nånsin förstår den k. läsaren själv.

Ohöstligt gul är kulören på den här klematisen, en nykomling
som visar segare tåga än väntat. Rimfrosten tycks inte bekomma den alls.

"Hösten är den vår då varje löv blir en blomma" stod det i ett dataspel
jag nyss översatte, och det ligger väl nånting i det. Man kan undra
vad för slags löv den här kamraten var innan den blev en rosenvial.

Aronian har sin glansperiod under sensommaren. Anonymgrön bara
står den där tills den med ens dignar och baxnar av sina saftgoda bär.
Och kappan den klär sig i innan den går i ide är allt annat än buskablyg i tonen.

Nu måste hon in, damen i ormbunken, för hon är varken frosttålig
eller vinterklädd i sin axelbara klänning.