hey girl stick it in your purse

Bokhandeln är inte så smal som man skulle kunna vänta sig, alltså rent fysiskt. Heller. Utrymmet är dessutom väl utnyttjat: även trappor och balustrader kantas av hyllor. Här finns det mesta på alla möjliga språk*

men inget jag blir sugen på att läsa. Efter nån timmes blaserat blurbläsande ger jag upp, sätter mig på två tättstående travar med inbundna volymer och suckar. Det finns tusentals böcker som ser aptitliga ut och/eller låter lockande på beskrivningen. Dessvärre kan jag vid det här laget genomskåda betena som lagts ut; baksidestexterna är inte att lita på. Eller rättare: det är de när man lärt sig kodorden. Exceptional ska man sky som pesten liksom heart-rending, tour-de-force och cul-de-sac för att nämna några. Mitt eget lackmustest är istället att läsa inledningen: förmår boken inte fängsla med första meningen kan man lugnt förbigå den utan att se sig om

men inte heller den metoden hade gett fångst den här gången. Hur bär man sig då åt? Hm. Ingen fisk på kroken. Men kanske fiskpinnar?

När jag tittade upp såg jag att jag slagit mig ner mittemot hyllan med gayböcker. Det är alldeles avgjort en hylla som jag aldrig söker mig till annars: inte på grund av antipati, utan av den prosaiska anledningen att jag aldrig sett särskilda hyllor för gaylitteratur i svenska boklådor och att det aldrig kommit för mig att söka upp de få specialbutiker som trots allt finns. En tydligare fingervisning än denna får man väl emellertid bara av kristallkuleskådande sierskor, och jag är inte den som trotsar så bjudande befallningar: bögböcker var vad som skulle läsas, basta!

Det är kanske lite udda att recensera en bok man knappt hunnit till en byxmyndig sida i än, och jag är verkligen inte den som vill bryta mot några konventioner. (Nu tror den k. läsaren att jag koketterar, och då får h*n väl tro det då.) Därför säger jag bara att Swish. My quest to become the gayest person ever and what ended up happening instead är en fiskpinne som måste vara gjord på världshavens gladaste – kanske som i gayaste – lax. Jag fnittrar och gapskrattar och blir däremellan allvarlig på ett helt självklart vis; det är nästan lite som att se en föreställning med Jonas Gardell fast inte affekterat eller röstdarrigt. Så här skriver Joel Derfner i första kapitlet (i vilket han lär sig sticka) om den kyrka där han sjunger som avlönad korist (och övar på att sticka):

… the congregation has historically been composed almost exclusively by men who know the difference between beige and taupe. This is the church at which Tallulah Bankhead is reputed to have caught the attention of the thurifer as he walked down the aisle swinging the censer and said, "Darling, I love your dress, but your purse is on fire."

Den repliken borde faktiskt få en plats på handväsk- och börsmuseet som under förtjust acklamation i flera stämmor besöktes tidigare idag. Tänk ändå så många fiskpinnar det simmar i guds laterala hav!

* Av vilka jag visserligen inte behärskar så värst många, men ändå.