2009-02-04

är det lättare att andas

Två böcker som sorlar i huvudet på mig just nu:

Jag rymmer! av Eva Lindström. För den som inte är beredd kan den här textens förklädnad till barnbok kanske kännas bedräglig. H*n kanske inte ens bryr sig om att bläddra i den eftersom omslagsbilden ser lite naivistiskt tafflig ut: även det ett sken, förstås. För det här är så himla bra. Det handlar om ett får som inte känner sig ombrydd och därför rymmer ur hagen. Fåret lär känna en mård; de blir vänner.

Ingen undrar vart jag tagit vägen.
Ingen letar.
Det är torsdag.
Jag skriver vykort medan mården
hänger tvätt.
Så här skriver jag:
Jag har rymt.
Ni borde leta efter mig.
Tack på förhand.
Vänliga hälsningar från mej.
Mården hälsar också. Jag bor hos honom.
Och så adressen: Gamla Hagen 1

Den mänska som inte kan känna igen sig i Eva Lindströms bok finns, törs jag påstå, inte. När jag läst den första gången för Julflickan (som hunnit bli fem men inte femåtalft) var hon tyst en liten stund. Sen sa hon, eftertryckligt: "Jättebra." Och hennes tonfall berättade vilka vida skogar hon sett mellan de ganska glesa orden i boken.

Men nu säger jag inget mer om den. Alla måste läsa den själva.

Riktigt snitsigt hade det väl varit om jag kunnat hävda att det omvända förhållandet rådde beträffande den andra boken, Nothing Natural av Jenny Diski, alltså att den bedrägligt nog liknar en vuxenbok fast i själva verket även passar alla barn. Men så är det absolut inte.

Diskis debutroman skrevs redan 1986 och var då högeligen kontroversiell. I feministkretsar ville man svartlista den. Vissa boklådor vägrade föra den, och andra som hade den i sortimentet gjorde allt för att folk inte skulle köpa den. Det var då främst huvudpersonens sadomasochistiska kärleksförbindelse man vände sig mot, att en kvinna lät sitt liv styras så av en man. Idag är den sortens sexualitet inte längre tabu, utan ses i högre grad som nånting personligt än som ett uttryck för det patriarkaliska mansgriseriet.

Även om man anser sig lite pryd i kanten behöver man dock inte stirra sig blind på huvudpersonen Rachels sexuella relation (det pågår ju mycket annat i Rachels liv också). Det är inte sexet per se som intresserar Diski, utan vad en relation till en annan människa kan och möjligen bör innehålla, vilka uttryck ett engagemang i nån annan kan ta sig, huruvida man över huvud taget med rätta kan påstå sig vara engagerad om engagemanget hyser några som helst reservationer, vad en vänskap förväntas tåla och ifall det är bättre att förhålla sig förutseende analytisk till sina relationer än att aldrig höja blicken och kika framför nuet – vilket gör ondast? Rachels syn på tillvaron och sin egen plats i den är minst sagt osentimental. Möjligen är det tack var det som hon lyckats överleva sin uppväxt utan att bli dysfunktionell.

Tajming är som bekant av stor vikt när det gäller läsning, men för min del kommer Nothing Natural sannolikt att kännas rätt så länge jag fortfarande läser och tänker. Det är inte ofta en bok drabbar mig så som den. Diski är en författare jag hört talas om länge men inte provsmakat förrän helt nyligen; jag började med reseskildringen Stranger on a Train, som jag tyckte var mycket bra. Egensinnig, reflekterande. Modig, den också, med sina uthängda nojor och prilligheter. Men den ter sig närmast distanserad jämfört med den nakna Nothing Natural, som i så måtto kanske är en ganska typisk debutroman: man undrar hela tiden hur mycket av stoffet som i nån mån är självbiografiskt förankrat. Man undrar också hur många som blir livrädda av att läsa tankegångarna i den och slår över till den reflexmässiga förträngningsfasen. En rätt stor andel av läsarna, gissar jag.

Hade jag nånsin velat skriva en roman* skulle jag ha velat att den skulle bli såhär. Nu slipper jag alltså det besväret. Fast om jag vill rekommendera mina k. läsare att gå man ur huse för att skaffa & läsa Nothing Natural vet jag egentligen inte. Jag tror faktiskt inte att den passar särskilt många. Men mig passar den desto bättre.

*Vilket jag emellertid aldrig har.