we could stay here a million years

"Har ni inte hittat nåt datum nånstans?" frågade barnas mormor. "Pappa brukade jämt skriva in det när han byggde nåt." Snickarna skakade på huvudet, men några timmar senare hade de mycket riktigt påträffat årtalet 1952 på en bräda i det golv de just brutit upp.

Sista bilden från gamla badrummet. Det gulsotsgula målade jag över
med en med vatten mer befryndad kulör när jag tog över huset för
drygt tio år sen. Badkaret har varit ockuperat av ett skötbord i fem
och ett halvt år. Det ska bli skönt att framgent slippa välja hotell
efter huruvida det finns badkar på rummet eller ej.

På ritningarna står det badrum, men från byggåret 1935 tills badrummet installerades användes skrubben som klädkammare. Eftersom inga rör var förberedande dragna när huset byggdes gjordes många hemknåpade gummilösningar för att få in allt som skulle rymmas på de 7–8 badkvadraten. Snickaren som nu anlitats för renoveringen tycks vara gåtan med det överflödiga (tillika överflödande) expansionskärlet på spåren; finge vi äntligen bort det bleve vi både glada och lättade. Eller borde man marknadsföra det som en variant av hemsökt hus: på vinden står ett expansionskärl som inte längre är i bruk – men som lik förbannat dryper skvallervatten så att hinken i källaren ideligen måste tömmas.

Här nånstans trodde jag att det skulle räcka. Men icke. Tätskikt?
Förlåt? Aha. Jodå, i hörnet där badkaret stått satt tjärad tjärpapp
under masoniten som kaklet var fäst på. Jag börjar misstänka att
nån hög vederbörande har hållit sin tålmodiga fuktspärrande hand
över detta badrum i alla år.

Renoveringen görs betydligt grundligare än jag trott. När vi lät göra om badrummet på bottenvåningen för åtta år sen var det inte alls samma pådrag. Vi har valt hantverkare på rekommendationer och på det faktum att kakelmäster, som bor och verkar här i byn sen tjugo år, såvitt vi vet aldrig har blivit tjärad-och-fjädrad av missnöjda kunder. Idag känner jag mig övertygad om att valet är rätt. Eller låt mig omformulera: även om slutresultatet blir uselt, har samtliga hantverkare fått slita som djur för sitt arvode. Så här ser det ut nu, sen snickarna gjort så långt de kunnat:

När vi lyfte ut allt löst ur badrummet igår såg det
plötsligt rymligt ut. Men ju mer av väggar och golv
som rivs ut, desto mer tycks utrymmet krympa. Nu
kan man inte för sitt liv begripa hur det kan få plats
både badkar, toa, handfat, en bred slits och en stor
hylla här inne. Vilket väl bevisar att rena obrutna
ytor ger ett annat intryck än mörka plottriga.

Imorron står röris på tur. Han ska stänga av vattnet och byta en bit av rörstammen i källaren. Sen ankommer det på honom att bringa reda i det femtioåriga hempysslet. Enligt snickarmäster är både golvbrunnen och toaröret gjorda på ett sätt som torde ha krävt högre makters insats vareviga gång badkaret tömdes eller klosetten spolades: badvattnet borde egentligen ha runnit ner i trossbottnen, och toavattnet skulle lika gärna ha kunnat tryckas ut baktill på röret som går ner i golvet.

Har jag nämnt att min morfar – en sin tids timellhemknåpare – var nitisk metodistförbundare hela sitt liv?