en liten bit längre bort

"Gick det bra!" ropar jag som alltid när Maken kommer innanför dörren efter att ha lämnat barna på dagis. Jodå, det hade det gjort: den jämnårige men betydligt mer storvuxne pojken hade inte försökt krama ihjäl en gråtande Lillis denna morgon; allt hade avlöpt såsom smort.

"Och dessutom kan jag meddela att det är en stor dag för dig!" sa Maken hemlighetsfullt.
"Jaså? Har jag tilldelats garanterad översättarpeng på livstid så att jag hädanefter kan gå och drälla och slå dank?"
"Nej – bättre upp!"
"Har månggifte blivit tillåtet?"
"Nix, fast nu börjar det brännas."

Nu skvalpade det omkring en tystnad som endast bröts av knastret som uppstår när koncentrationsfåran mellan mina ögonbryn djupnar (den skvalpade nämligen väldigt diskret, tystnaden). Maken en liten ledtrådsskjuts:

"Det är nåt du har väntat på länge."

Då for jag upp från stolen i en inte alls särskilt diskret enmannavågen och tjoade Jaaaaa! Är det sant!

"Ser så ut", sa Maken. "Håll med om att det var bättre än gratispengar på livstid." Han tycker nog inte det själv, men han vet hur jag ser på saken: äntligen ska Victoria få gifta sig.

Varför jag egentligen bryr mig kan jag inte fullt ut göra reda för. Nån rojalist är jag inte. Kungligheter i allmänhet intresserar mig en smula, mest för exotismen, för den så fullkomligt världsfrånvända tillvaro som kungahusen utgör. Men Victoria känns personligare, som en människa snarare än bara nånting (ja: nånting, inte nån) man ser i skvallerspalterna. Samtidigt som jag vet att situationen teoretiskt sett är självvald förstår jag att det inte är så enkelt att bara avsäga sig hela middevitten och träda ut ur slottet som en nästan ganska vanlig människa. Alltså sitter hon i sin minkpälsfodrade rävsax och får finna sig i att skärskådas och nagelfaras av kreti och pleti. Jag ryser när jag försöker föreställa mig hur mina egna tonår skulle ha varit om jag hade befunnit mig i hennes skor (som jag inte ens hade fått välja själv!) Och hon, hon har fått tampas med sin dyslexi och sina ätstörningar och sina förälskelser beglodd och begapad av miljoner. Hur lätt är det att hitta nån att leva med under såna förhållanden? Den där vedervärdige stekaren hon hade ett tag – som jag hoppades att det skulle ta slut. Och sen gjorde det det, och ryktesspridarna blev som galna, det var Thomasar hit och adlingar dit och nån herr J som jag aldrig riktigt fattade vem det var. Men sen kom den rejäle från Ockelbo och inte kan ju jag nånsin veta hur de egentligen har det, de bägge, men karln verkar rekorderlig och snäll (det har jag till och med fått höra av bekantas bloggbekanta på sistone) och de har kämpat på i bra många år nu. Utan att få pappas godkäntstämpel i rumpan på den tilltänkte.

Onekligen rätt medeltida. Och ett tydligt exempel på att de där mänskorna inte lever i samma värld som jag. Det är möjligt att de är glada för det, men i så fall är det banne mig reciprokt.

Nu håller jag andan tills förlovningen eklateras, och för de unga tu spelar jag Vad pojkar vill ha med Ebba Grön. Jag råkade höra tre sekunder av den i ett Sommarprogram jag lyssnade på i utan-musik-format; de sekunderna räckte förstås för att låten skulle ramla fram ur min hjärnas musikskåp där den legat instängd på en gammal kassett i flera decennier. Jag hade spelat in den från radion, så hela första versen och ett par ord i andra versen kom inte med; jag har alltså egentligen aldrig hört låten i sin helhet. Men nu så! Den var hemma på elva sekunder och nu går den varm i mediespelaren. Det är en så glad låt, inte ett dugg deppig eller samhällskritisk eller destruktiv: jag föreställer mig att Ebba har knåpat ihop den på väg hem genom gryningen efter en sanslös natt av vidöppna sinnen och kokande blod. Så borde ju alla få ha det.