or the time when the storm tangled up the wire
Underst i lektyrhögen på toan som ska underkastas en så kallad total makeover med start på måndag fann jag en
rapport-?
dokumentär-?
lyrik-?
-bok: en näpen liten volym väl lämpad för snuttläsning. Förmodligen är det därför den hamnat där den hamnat. Jag hade inte tittat i den på flera år (helt frankt hade jag glömt att jag hade den) men nu blev återseendet förtjust. I Saker som händer har Staffan Ekegren sammanställt saker som hänt under ett år i ett polisdistrikt i landet. Han har använt sambandscentralens så kallade ingripandemeddelanden samt i bokens sista fjärdedel polisens egna så kallade minnesanteckningar för att komponera sin sång om tiden.
När man börjar läsa Saker som händer fnissar man, skrattar, skrockar. Åt de säregna skeendena, åt de märkliga formuleringarna. Efter ett tag infinner sig en sorts svindel: över hur det är möjligt att så lakoniskt beskriva sånt som för de inblandade måste vara stora, ja ibland traumatiska händelser.
1 juli
0.45 Fabriksgatan
Det är ett jävla liv.
11.46 Sveaparken
En man står i en buske. 30 år, brunt hår, grå jeans, blå mobiltelefon. Sedan blottar han sig.
16.28 Engelbrektsgatan
Sex sju degerforsare håller på och gapar.
2 juni
15.20 Bromsplan
En kvinna går och urinerar bland bilarna. 60 år, lång klänning, ryggsäck, glasögon.
3 juni
6.48 Sörbyvägen
Det brinner i en stubbe.
21.26 Kilsmo
Vid gamla stationen slår två ledningar ihop sig och bildar gnistor.
4 juni
7.31 Engelbrektsgatan
Det är någon som steker strömming på Wesslans servicehus, så att brandlarmet går.
19.48 Örnsköldsgatan
En man ser att grannen går med hans sportväska. För 2 dagar sedan hade han inbrott i källaren.
5 juni
0.22 Trädgårdsgatan
En man ligger på en soffa och vaknar inte.
4.39 Södra Infarten
En fjolårskalv kommer springande vid Roberts och in mot centrum.
12.29 Stortorget
Det står möbler otilåtet vid Kompassen. De ska stå vid glasskiosken.
17.30 Diktargatan
En man kastar ut glasbitar på sin gräsmatta för att inte grannens barn ska leka där.
Ju längre jag läser i denna skrift, desto starkare blir det dubbla seendet. På ett plan träder de enskilda händelserna fram som relieferna i en fixeringsbild, alltså ett sånt där virrvar av mer eller mindre småmönstrat som man måste se med blickens fokus en bit bortom själva bildytan för att uppnå 3D-effekten. På ett annat plan zoomar tanken ut, högt högt över allt detta tills alla de stora händelserna flyter samman till en helhet, den helhet där även jag ingår; nånstans där bland alla blottare vilsesprungna älgkalvar gapande degerforsare brinnande strömmingsstekpannor befinner jag mig och sysslar lika intensivt med mitt som nånsin de med sitt; alla dessa samtidiga mikrouniversa utgör det kaos som ofta (av för mig oklar anledning) kallas kosmos
det kan vara chockartat att inse verkligen inse det: att man är med där, eller rättare att de andra är med i ens eget, men det är de, det går inte att komma från
Muninvägen
En kvinna tänder eld på sin soffa.
Näbbtorgsgatan
En man ligger vid tre hundar.
Olaigatan
En person undrar om Lennart är sjuk eller död.
Det står en man i grå tröja och mörka jeans vid Hälls konditori. Står mitt i gatan, plockar löv.
Osmundsgatan
Ett fyllo står klädd i Banverkets uniform.
Oxhagen
I en lägenhet högst upp finns massor av ungdomar och datorer.
Två grannar bråkar. Den enes hund jagar den andres katt etc mm.
På cykelbanan in mot centrum står en man, han pratar och slår på lyktstolpar.
På baksidan av cykelbanan står en man och bara skriker.
Ozongatan
På Scaniabilar sitter en död man i en bil.
Regionsjukhuset
En sjuk lastbilschaufför behöver hjälp, han vill bli av med sin lastbil.
Det ligger en hundvalp mellan A- B- och M-husen. Den kanske fryser.
Utanför sjukhuset på gräsmattan skriker Agnes rakt ut.
Ringgatan
Nära hörnet till Karlslundsgatan står en man och ylar.
Det kommer en massa musik ur ett gult hus.
Nära Svartån slåss tre personer, två av dem ligger.
Rynningeviken
En ko är halt.
Saxons väg
En gubbe bär en grind. Verkar vansinnig.
I sista avdelningen får vi komma lite närmare, se mer av de enskilda incidenterna. (Det är inte alls svårt att föreställa sig att en författare kan se ett helt liv antydas i korthuggna beskrivningar som dessa – eller mer specifikt använda det till stoff i den fiktion de skapar. Författarparet Siri Hustvedt och Paul Auster har i varsin bok skrivit in ett skeende som måste ha samma inspirationskälla, men de behandlar det på helt skilda sätt. Jag ser framför mig hur de sitter där och läser nån av alla de morgontidningar som de antagligen prenumererar på, hur den ena får syn på en notis som h*n läser upp för den andra; hur båda fascineras enormt och tillsammans börjar fabulera kring notisen. Men de blir oense om vad som egentligen kan ha hänt, så oense att det mynnar ut i att de infogar det i varsin roman eftersom ingen av dem vill ge med sig. Tur för resten av världen, det, för det var två mycket läsvärda böcker. Hustvedts måste ha varit What I loved; Auster är såpass produktiv att jag inte längre minns vilken av hans romaner det var, men det var en av de mäktigare, vittomfamnande.) Inzoomningen har påbörjats. Nu är det upp till en själv hur man vill ställa sig till människoödena som skymtar.
8 mars
Annika B har sagt till socialjouren att hon tänker ta sitt liv. När vi kommer hem till B är lägenheten tom men delvis sönderslagen. På köksbordet ligger två A5-ark med något som skulle kunna likna ett avskedsbrev. Det hela tyder på att detta är skrivet under någon form av berusningspåverkan. I brevet stod inget om var hon skulle tänkas tagit vägen. Inte heller fanns något datum skrivet. Då många lampor i lägenheten var tända tyder det på att hon varit där efter att det blivit mörkt.
9 mars
En tidningsutdelare blir utjagad ur trappuppgången med en halvnaken man efter sig. Utanför börjar mannen riva ut tidningar ur tidningsvagnen, och kastar ett stort antal på gatan. Efter en stund besinnar han sig och går in i sin lägenhet.
27 april
En kvinna säger att hon har varit hemma hos en man. Han gick in i en garderob för han ville visa henne något. Han kom ut med en pistol.
<< Home