Till saken: Bokfråga 1

Jo, alltså: Själva morotspiskan som fick igång den här bloggen var en kedjebrevsfråga som Helena skickade vidare till mig. Jag har verkligen för avsikt att besvara nio av de tio frågorna (eller rättare sagt lösa nio av de tio uppgifterna), men de är riktiga essäfrågor och jag, som inte ens i yttersta kissnöd kan fatta mig kort, befarar att tråka läsaren bortom sans och vett om jag tar alltihop i ett svep. (Dessutom får jag mindre betänketid på det viset.)
Istället väljer jag att ta en fråga i taget. Fantasilöst nog tänker jag ta fråga ett först. Den lyder:

Nämn en bok som har förändrat ditt liv

Ganska pretto egentligen, va? I alla fall om man utgår från att "förändrat ditt liv" innebär nåt fullständigt omstörtande, nåt som får en att se tillvaron med helt andra ögon -- ja rentav mer dramatiskt än att byta bank! Nån sån bok existerar inte i mitt liv.
Faktum är att jag inte kan erinra mig mer än en enda händelse som verkligen har förändrat mitt liv, och den hade inget med böcker att göra även om den utspelade sig i en lägenhet vars halva golvyta upptogs av bokhyllor med böcker i dubbla rader.
Däremot finns det några böcker som gjort ett sånt intryck på mig att jag bara kan dra slutsatsen att jag råkat läsa dem vid exakt rätt tidpunkt i livet. Dagarnas skum av Boris Vian tillhör dessa. Something Happened av Joseph Heller likaså (den måste ha varit extremt stark -- jag hade inte ens barn då). Strändernas svall av Eyvind Johnson höll mig andäktig i många, många månader trots att den var obligatorisk läsning på littvetenskapen. Tortilla Curtain av T Coraghessan Boyle (jodå, jag vet hur Coraghessan ska uttalas) rekommenderar jag till precis alla. Paul Austers The Music of Chance kan man gott också läsa. Lite otippat blev jag tämligen bergtagen av Connie Willis' Lincoln's Dreams. Denis Lehane skriver inget som inte är läsvärt, men Gone, Baby, Gone är den av hans titlar som gjort allra starkast intryck på mig. Och nästan allt som mödosamt stretar sig fram ur Cormac McCarthys penna gör att jag har svårt att andas fritt länge efteråt, även om All the Pretty Horses nog tar nån sorts pris på just den prärien.

En stund till kunde nog en sån uppräkning hålla på, men istället ställer jag den retoriska frågan om inte alla böcker man läser förändrar ens liv -- i större eller mindre bemärkelse. Alltid lär man sig väl nåt? Alltid är det väl nån formulering som fastnar? Om inte annat kanske man blir klar över att man aldrig mer ska läsa samma författare igen, eller att det är urbota korkat att slösa bort sitt liv på att alltid läsa ut en påbörjad bok på grund av nån princip som man inte ens kan förklara för sig själv. (Vilken bok det var som slutgiltigt kom mig att överge denna min urbota korkade princip vet jag inte, men det kan mycket väl ha varit Rädslans geografi av Anja Snellman. Maken till överhajpad roman har jag nog aldrig öppnat. Förföraren av Jan Kjaerstad är också bra långrandig, men den har åtminstone avsnitt med driv och lite humor i här och var.)

Nå -- än det där som verkligen förändrade mitt liv då? ... jaa ... det är så corny att jag inser att bara de mest romantiskt lagda kommer att tro mig, men:
Det var när jag vaknade efter första natten ihop med mannen som skulle bli Mannen. Ni vet hur det kan vara: Shitt pomfritt, där ligger ju Han och här ligger ju jag, vad gör jag nu, nog bäst att jag smiter iväg lite diskret innan han vaknar och allt bara blir genant; jag behåller hellre ett svettigt och fint minne av det här än att klydda ner allting med dagen-efter-pinsamhet.
Och just då slog han upp ögonen, rakt in i mina, och Knugens "klick" hade alltid tett sig som en av jordens mest löjeväckande saker för mig dittills, men nu visste jag precis hur Knugen hade känt sig i den stunden, och det var allt annat än löjligt, och jag stannade kvar, det var sju och ett halvt år sen, och jag kommer alltid att stanna där, i den blicken.

Jag betvivlar starkt att jag nånsin kommer att träffa en bok som åstadkommer nånting liknande i mitt liv.