Åter till saken: Bokfråga 2

Länge har jag gått och funderat punkt nummer 2 på listan: En bok som jag har läst om. Beroende på var man lägger betoningen kan meningen betyda olika saker, och jag har varit inne på att beskriva verk som På spaning efter den tid som flytt och Odysseus och andra omöjlingar som jag har läst mycket om, men aldrig läst. Men sen visade det sig att punkt 2 lyder

En bok som jag har läst mer än 1 gång

så jag kan tyvärr inte ta den smitväg jag sneglat på.

Av skäl som visst inte riktigt låter sig formuleras, men som jag ändå själv anammar, går barnböcker bort. Annars skulle jag kunna räkna upp många hundra titlar här, varav åtminstone tjugo som jag läst mer än en gång den senaste veckan. Men det är som om Ludde och Gnutta i Sagolandet skulle väga lättare eller inte anses lika seriösa som, säg, Iliaden eller Sista rompan eller Vredens druvor. – Nej, jag begriper det inte heller. Ändå hoppar jag raskt över Tummen och tossingarna och smiter förbi Var är Molly? för att nå fram till den bokhylla som innehåller min egen läsning sedan vuxenblivandets gryning för längesen.

Tämligen omgående konstaterade jag att det finns alldeles för många böcker som jag skulle vilja läsa för att det jag ska ha tid att läsa om ens de verk som gett mig de största läsupplevelserna. (Nånstans utefter vägen har jag också insett att detta i de flesta fall besparar mig besvikelser och låter minnena av böckerna i fråga förbli vackra. Jag kan tänka mig att göra undantag med böcker som jag förstår att jag försökt mig på vid fel tidpunkt i livet, men på stående fot kan jag bara erinra mig att andra ronden med PO Enqvists Legionärerna blev betydligt mer framgångsrik än den första, för nästan tjugo år sen. Fler omstarter minns jag mig inte ha gjort.)
Följaktligen är det mycket lätt att räkna de romaner jag har läst om i vuxen (låt oss för enkelhetens skull kalla det så) ålder. Jag kan komma på en, säger en, och det är Lincoln's Dreams av Connie Willis.

Connie Willis har, när jag tänker närmare efter, stillsamt och gradvis kommit att tillhöra mina favoritförfattare. Jag hyser inte den passion för hennes verk som den unga Miss Gillette gjorde för Klas Östergren (originellt, jag vet), inte den underdåniga vördnad som samma valpinna hade för Sven Delblanc; inte heller den djupa respekt som jag idag betraktar Kerstin Ekman, PO Enqvist och Cormac McCarthy med. Men jag gillar henne. Man tror aldrig att hennes böcker är djupa eftersom de är så roliga, men efteråt inser man att de är lika sinnrika som intelligenta. Ett mästerstycke är To Say Nothing of the Dog, en tidsreseberättelse så smart att det kan vara svårt att hänga med i svängarna ibland. Är man litterärt bevandrad får man ut ännu mer av alla Willis anspelningar och alluderingar på kända verk.
Tidsresor tycks fascinera Willis: hon har skrivit flera romaner på detta tema. Lincoln's Dreams leder även den bakåt i historien, men inte med hjälp av en tidsmaskin, utan genom nåns drömmar. Den med Willismått mätt ganska tunna romanen har ett lika vackert som sorgset tonfall, och sedan jag hade läst den första gången märkte jag att jag inte kunde glömma den. Jag köpte ett eget ex och läste om boken, och jag lär läsa den fler gånger i livet.

Ett tag var jag djupt fascinerad av drömmar, se. Jag hade en teori om att de var representationer av parallella världar, alternativa tillvaror (jag är medveten om att det ordet inte finns: min hemsnickrade pluralform av tillvaro) för själslivet. Dit fanns det flera vägar: en annan var via medvetslöshet som vid svimning eller narkos. Jag hade nämligen några gånger mycket tydligt upplevt att jag förflyttats till ett annat vara, till ett tillstånd av ljus och värme och fullkomlig harmoni. Vid de tillfällena blev jag djupt deprimerad över att kallas tillbaka till min vanliga verklighet: jag befann mig i denna sällhet och ville inget annat än att vara kvar där i all evighet när jag hörde någon ropa på mig. Trots att jag spjärnade emot hade rösten alltför stor makt över mig och snart vaknade jag och befann mig i same old, same old. Det där same old var vid den här tiden i mitt liv inget ställe där jag ville vistas, så hela processen är förståelig: först att önska ett annat liv, och sedan den djupa sorgen över att ha fått en glimt av det men förvägrats asyl.
Hur som helst tror jag att Connie Willis melankoli i Lincoln's Dreams slog an just den strängen inom mig. Numera känner jag mig dock inte personligt berörd på samma sätt som vid första läsningen. Det same old som jag bebor nu är en plats där jag trivs. Saknas det ljus kan jag alltid tända en lampa. Är det för kallt går det att tända en brasa i spisen när som helst. Utebliven harmoni är kanske inte alltid lika lätt att åtgärda, men herregud – lite tuggmotstånd vill man ju ha. En knäcka, tack, och en rå morot!