Nu har jag bott på vischan så länge att jag blivit en fruktansvärt orutinerad kollektivtrafikresenär. På den gamla goda tiden hade jag jämt böcker i nån ficka, kasse, miniatyrpappresväska eller, längre fram, i handväskan. Då som nu var minuterna dyrbara: ingen enda fick förspillas! Läste jag inte på spårvagnen/bussen/hållplatsen så skrev jag nånting, eller så hade jag åtminstone med mig en kamera. Men under dagarna i Göteborg härförleden: ingenting. Herregud, det är ju som att kliva på vagnen naken.

Sålunda: inga icke-blixtbilder från krogträffen med kollegerna, och heller ingen blixtbild på den underliga matsedeln utanför restaurangen där man stoltserade med "hemgrot potatismos" på en i övrigt oklanderligt stavad meny. Mitt perspektiv på Skansen Kronan dan efter kan jag dock bjussa på.



Eftersom även anteckningsmaterial saknades kan jag inte heller redogöra för några av de eventuella tankar som jag hade under de där dagarna hemifrån. Men Lottens blogg inspirerar påfallande ofta, så också det här inlägget. Just hemmafru har jag aldrig drömt om att få vara, men när jag läste nån av böckerna i Herbjörg Wassmos Dinasvit gick det med ens upp för mig att jag borde ha fötts till husfru på en större lantegendom. Jag skulle ha gått omkring med en respektingivande, nej -jagande!, nyckelknippa vid förklädesskärpet och haft örnkoll på varenda skäppa råg, vartenda skålpund syltade tomater och varje hekatomb oxar. Nehej, det var kanske Odysséen. Men vartenda dussin ägg. Och alla örngottsband skulle självfallet vara krusade och ligga åt samma håll i (det ständigt) låsta linneskåpet. Allt skulle vara i oklanderlig ordning och jag skulle kunna ge besked om var minsta tesked befann sig – i sömnen, om så vore. Allt skulle ha sin plats och där skulle allt också finnas vid dagens slut, när jag gick aftonronden och plockade in det sista som nån slarver eller slarva hade låtit ligga vind för våg, låste och haspade precis överallt och blåste ut fotogenlampan i köket.

Detta förvånar säkert er som har varit hemma hos mig och vet hur där kan se ut. Men det är skillnad serni! Hemmet är inte mitt jobb. Jag upptäckte under stigande häpnad under åren i restaurangsvängen hur jag njöt av att skapa ordning i det kaos som exempelvis ett restaurangkök kan vara. Jag upptäckte att jag är rätt bra på att organisera pryttlar och grejer – om jag får betalt för det. Man skulle nu kunna resonera som så att jag i så fall borde ta jobb som hemmafru för att hålla sådär prydligt i mitt liv, fast i hemmafruaspekten kommer ju också omvårdnaden av barn in och detta har visat sig vara nästan helt oförenligt med det preusseri som jag vill utöva på tingen i min närhet.

Istället kan det se ut såhär i min närhet, i synnerhet när det ska gräddas plättar till en picknick som får företas på köksgolvet istället för på badplatsen eftersom det regnar för mycket.



I den här bilden ryms mycken nostalgi. Först och främst är det själva spisen, en ofattbart driftsäker Elektrohelios som tjänstgjort i det här huset sen femtiotalets mitt. Den är tillverkad på den tiden då saker gjordes för att hålla: att byta ut den mot nåt modernt smäck vore rena vansinnet. Plattornas eftervärme varar i uppemot en halvtimme och ugnstemperaturen behöver aldrig ändras: allt går att tillaga till belåtenhet på 200 grader, oavsett vad de ängsliga recepten påbjuder för temperatur.

Plättlaggen är också arvegods, och ett som jag gläds alltmer åt nu med barn i huset. Tillsammans har maken och jag klurat ut det idiotsäkra sättet att grädda plättar i den här laggen på den här spisen. Det är ju bra, eftersom plättar tillhör de lätt räknade rätter som den matpippliga treåettalvtåringen kastar sig över med förtjusning. Plättlagg är verkligen en kökspersedel som jag tycker alla borde ha.

Vattenkannan är även den ärvd. Den är vackert gul och knottrig som en annan Näcken och jag har sett att dess tusenbröder betingar hutlösa priser i antikbodarna. Hutlösa och hutlösa förresten: om jag miste min vattenkanna skulle jag vara beredd att punga ut med en hel del för en identisk. (Vad skulle jag göra utan min lilla bytta?)

Alla plåtburkar, varav mest den yttersta raden syns, är inte autentiskt nostalgiska i den meningen att jag kamperat ihop med dem länge. Men de flesta är gamla i alla fall. Tekannan – min första egna, inköpt i den lilla anrika teboden vid Kungsportsplatsen för 99 kronor; tillsammans med en liten bit av en plastslang som agerar droppfångare betingade den hundringen jämnt – är däremot lite intressant såtillvida att jag ägt den så länge nu att den börjar bli en modern antikvitet.

Filtertratten är inte uppseendeväckande gammal i vårt hushåll, men den är så gammal som produkt att den inte tillverkas längre. Alla som hittar en likadan hyfsat billigt på nån loppis kan väl köpa den åt oss för den händelse att vår skulle gå sönder! Vi råkade ut för det en gång och levde sen i vinglig misär med en trasig filtertratt tills min om-och-kring-sigiga mor hembar en ny i triumf. Filtertrattar finns det visserligen gott om, men det här är en 1 x 6-tratt och de är rara.

En annan dag kanske jag berättar om andra gamla grejer som jag äger. Men nu måste jag fatta det beslut som jag sköt upp när jag satte mig att bluddra här: treåettalvtåringen har somnat i hängmattan och måste förmodligen flyttas över till sin säng. Detta låter sig troligen inte göras utan kamp.