Herre, Jarl Kulle beundrar jag

Bloggträff är det inte ofta Miss Gillette deltar i, men idag kan intresseklubben notera att Bloggblad har haft älskvärdheten att bjuda Musikanta och henne på en slik. (Alla klara med det?) Det blev en himla – vilket uttryck är högst avsiktligt valt; vänta får ni se – trevlig tillställning med viss tonvikt vid musiken, som liksom bloggandet är en gemensam nämnare för oss.

Sedan Musikanta ilat vidare mot körövning kom vi in på Bloggblads textförfattande. Jag, som inte har minsta aning om hur det går till i den branschen, sög intresserad åt mig allt jag fick reda på*. En av svårigheterna man har att brottas med är tilltalet i en sång. Inget jag brukar reflektera över, men nu berättade Bloggblad att tonsättare kan vara hemskt kinkiga på den punkten. Nån kan absolut inte tonsätta lyrik som handlar om ett "jag", andra tycker att "vi" skapar en känsla av en avskärmad grupp, och en del menar att tilltalet "du" blir anklagande (om det inte, tänker jag, är den himmelske fadern i en eller annan inkarnation man riktar sig till). Vilka alternativ finns egentligen kvar då?

Sista versen, på dörrmattan, handlade om kraftuttryck: hur de översätts, hur de används i allmänhet. Jag är väl inte ensam om att ha blivit helt avtrubbad för snart sagt alla fula – i ordets bokstavliga bemärkelse – ord, och säkert är det fler än jag som har upptäckt att de snällare orden plötsligt återfått en hel del av sin forna skärpa, att man riktigt kan hoppa till för din apa! eller idiot! som man länge hållit för barnsliga. Men när jag var liten var den sortens tillmälen inte skrattretande. Då sa man sånt som Gudars skymning! när man baxnade, eller bara Gudars!, eller min favorit: Gud i brallan!

Ett par timmar efter detta samtal gick Maken och jag på Konstmuseet här i Norrköping och toknjöt av den stora GAN-retrospektiven – där jag blev påmind om ett annat förtjusande uttryck för häpnad, nämligen Moses pergament! (Lite ballare än å faan, håll med om det.) Men vad jag aldrig vetat är att andra ordet i uttrycket ska ha versal: Moses Pergament var ju en alldeles riktig person, en tonsättare till ett av vars verk Gösta Adrian-Nilsson skapade scenografin. Tänk att detta har förbigått mig så alldeles komplett!

GAN får jag försöka skriva mer om en annan gång – om jag kan**. Nu bara måste jag avrunda med det här gamla Agnetha Fältskog-örhänget. Texten*** till den är verkligen så bisarr: antingen är den skriven med fullaste, barnablåaste troskyldiga uppriktighet, eller också med en rent dödsföraktande ironi. Jag har aldrig kunnat bli klok på vilket. Men nu får den bli mitt tips till Bloggblad om ett tilltal man nog bör undvika när man skriver exempelvis psalmer. (Jo, man. I allmänhet. Blink blink.) Hela texten står under filmrutan på DuTub. Lyssna/läs och förfasineras.



*Jag tänker inte redogöra för allting här, utan rekommenderar den som vill veta mer att gå till Bloggblad och läsa vad hon själv berättar.
**Hm. Skulle kanske kunna be Musikanta, som brukar skriva mycket kompetent om konst, att gästblogga.
***Av Bosse Carlgren