uti allén

En av mormors* systrar bodde uppe på bruket** här i Byn. Hon var rask och energisk men också en smula excentrisk. Varje förmiddag kom hon knatande uymed landsvägen så fort benen bar henne. Men den oefterhärmligt käcka hälsningen hé hé! slog hon sig ner på den extra stolen vid koppskåpet i köket och satt där i fem minuter, max. Då reste hon sig tvärt och pinnade hemöver igen. Moster Rut hade egna ord på vissa företeelser (såhär långt hunnen i livet förstår jag ju att många av dessa uttryck kom från hennes egna eller andra barn: hos oss lär uttryck som lilåt [förlåt] och öonpoppa [öronproppar] stanna för evigt, till exempel), varav plongen var ett. Eller kanske kom det ordet redan från syskonens föräldrahem, för mormor sa det också.

Och likadant säger jag – plongen – om samma balkong som mormor satt och drack elvatåren på varma dagar från försommaren och några månader framåt. Plongen har norrläge, så det är inte många dar om året man kan sitta där. Betydligt större användning har vi av den som kylskåp: utomordentligt praktiskt att bli av med grytor och andra stora kärl på när man som vi har en ganska liten kyl. Inatt stod risgrynsgröten ute, till exempel. Den hade vinterskrud när den togs in och sattes på spisen imorse:


Många förmaningar till skolcyklande Julflickan, dock nästan lika mycket för att det hör till föräldrarollen som för att jag var orolig. Hon har koll, min stora. Och hon är salig över den här första snön.

*Min mormors alltså, inte barnas.
**Själva bor vi utanför city, sisådär 800 meter ifrån.