just let it ring a little longer longer longer

... oh, I'll just sit tight ...

I en tidigare upplaga av livet sprang Miss Gillette på bio ofta, ja nästan jämt. Några år var hon pressackad på Göteborgs filmfestival och såg då trettio filmer på en vecka. Som penningstinn och ansvarsfri vuxen klämde hon väl åtminstone fem biobesök per vecka.

Första filmen Maken och hon såg efter Julflickans ankomst var Sagan om konungens återkomst. Den natten blåste flaggstången ner och kanske sågs detta som en fingervisning om att ett föräldrapar ska hålla sig inom hörhåll för vaggan, för efter den händelsen dröjde det tre år, eller om det var fyra, i alla fulla fall en tidrymd man vill borttränga ur minnet, till nästa biobesök.

... through shadows of the night ...

Det senaste året har Miss Gillette sett säkert flera stycken filmer på bio. Den senaste var Woody Allens ur gömmorna framgrävda Whatever Works, denna ohämmade lovsång till den i alla goda bemärkelser gränslösa kärleken. Nån liten del av henne blev kvar där i den goda, sängvarma myskdoften. Och själva lokalen ingick i den kosmiska filmupplevelsen även den: att komma till en biograf där man omvärvs av tidlöshet, av det parallella nuet (det som bilderna visar) gör övergången mellan det filmade livet och filmen om en själv välgörande suddig. Mjukt panorerar man ut till det skeende som pågår runtomkring, och temat förklingar bara dröjande, drömskt.

... and let it ring forevermore ...

(Jo, Miss Gillette gillar gamla telefoner också, och nya med för den delen om än inte på samma sätt, och gamla skrivmaskiner, fast det blir det andra ord om en annan gång.)