oh man, I wish I took a photograph

Gifta mig skulle jag aldrig i livet göra. Sen flöt jag oväntat genom ett ögonblick då det plötsligt inte bara blev möjligt, utan självklart. Så då gifte jag mig. Eller: vi oss (jag var visserligen ett levande exempel på själv är bäste drängtänket på den tiden, men inte ens den korkstyvaste dräng tror sig väl kunna ingå äktenskap utan partner: till och med hon som gifte sig med Berlinermuren har ju en). Nu hade alltså sista bastionen fallit.

Eller?

Nej! En liten hjärnvindling som befolkas av envetna griller vägrar att ge upp. De fortsätter envist att göra motstånd!

Stockholms, nej Sveriges bästa sushi.
Making looove in your mouth.

"Du maken", sa jag en dag när jag var halvannan vecka gammal som fru, "fan nu när vi ändå har gift oss är det väl lika bra att skaffa mobiltelefon också." För det ville jag nämligen absolut inte ha. Förut. I mitt gamla liv. Mitt gamla drängliv.

I slutet av augusti i fjol skaffade både maken och jag ny telefon och bytte samtidigt abonnemang bägge två vilket kan vara en utdragen procedur. Medan man väntar småpratar man med säljaren och sådär. "Hur ofta byter folk telefon egentligen?" slöfrågade jag och fick svaret att den genomsnittliga tiden är arton månader. Detta gav förstås upphov till mycken anti-statusjaktsraljans från min sida: jag redogjorde för hur jag hade haft min första telefon i nästan sex år och den nuvarande i snart tre för jag är minsann ingen såndär prylfixerad fåne som tror att man är en bättre mänska för att man har fler snyggare snabbare dyrare grejer, undrar just vilka det är som drar ner snittiden på mina långa mobila livslängder, stackars idioter måste det vara

Bloggträff i fredags kväll. Vilka som var där kan man inte se på
den suddiga bilden men väl läsa om ifall man klickar här.

och i torsdags fick jag svaret: det är såna idioter som jag. Maken skulle lämna in sin lur som led av nån sorts programmeringsfel, men det tog inte säljaren mer än trettiosju sekunder att få mig att köpa ny telefon. Efter åtta månader! Den här är inte mycket tjockare än ett Lindex Club-kort och givetvis Mycket Bättre än min gamla, och säljarna på det där teleföretaget går nog norra halvklotets bästa charmkurs för jag kände mig så vansinnigt exklusiv som fick det enda exemplaret i den andra, ovanliga, färgen som stod att uppbringa i hela Storhuvudstadsområdet. Den fick hämtas från en annan del av stan och säljaren skrev en fin minneslapp åt sig: buda hit imorgon förmiddag, annars stryk av kund. (Han slapp.)

Sen gick jag omkring hela dan och var alldeles salig över min nya statuspryl, som verkligen också är åtminstone lite bättre än den förra (som förra säljaren kallade värsting). Vaaad säger detta om mig och så vidare. Men. Kameran. Hur jag än bar mig åt och mixtrade med alla olika inställningar jag kunde hitta, så fick jag ingen skärpa i den. Det gick bara inte. Jag såg ingen annan råd än att gå till butiken och be om hjälp. Sånt behöver inte vara pinsamt, men det var det den här gången när säljvalpen helt sonika vände på telefonfan och drog bort en transparent klisterlapp som suttit för kameraobjektivet.

På Hötorget såklart, och ja: färgerna är lite manipulerade.

Det är därför de första bilderna i den här anteckningen är så bedrövligt suddiga. Den sista är tagen i ohämmad förtjusning över att plötsligt ha en fungerande och faktiskt rätt hyfsad mobilkamera.